Zenit och Nadir

På en roddtur överraskas Charlie och Cecilia av dimma. De tar sig i land på en ö, som visar sig vara mycket märklig. Barnen som lever där, utan några vuxna, kallar platsen för Zenit. En värld av ljus, ständig sommarvärme och sorgfrihet.

     Den enda skuggan i deras liv är hotet från Nadir, mörkrets rike, där människorna stängt in ljuset inom sig och lever blott för natten.

     Charlie och Cecilia stortrivs i Zenit, så till den grad att de glömmer bort sina egna hem, men med tiden blir de rastlösa och uttråkade — allvarsrynkan dyker upp i deras pannor. De vill mer än bara leka.

     Då kommer rövarna från Nadir...

Den här ungdomsboken av Stefan Stenudd är närmast en poetisk fantasy eller vacker saga med utgångspunkt i vardagen. Den handlar om hur ombytlig lyckan kan vara, och om hur vitt och svart blir grått.

     Detta är Stefan Stenudds första ungdomsbok sedan mitten på 1980-talet, men han har till och från jobbat på den sedan dess. Och det märks på den mytologi och kosmologi som Charlie och Cecilia möter i Zenit och Nadir, att Stefan forskar i skapelsemyter.

Smakprov ur boken

"Nu ser jag ingenting alls!"

     "Inte jag heller."

     Dimman låg så tjock att luften var vitmålad. De hörde årorna plaska mot vattenytan och kluckandet av vågorna som slog mot ekans skrov — men de såg ingenting alls genom den vita dimman. Båten gungade lite grann när den sakta gled framåt. Små iskalla vattendroppar stänkte på dem och gjorde deras hår och kläder fuktiga.

     Utan att släppa taget om åran höjde Charlie sin vänsterhand och höll upp den framför ansiktet. Först när handen var så nära som ett par decimeter kunde han se den genom dimman. Ingenting av båten syntes, inte heller Cecilia mitt emot honom. Allt var bara vitt, vitt, vitt.

     "Det är som en dröm", hördes Cecilias röst framför honom. "Man blir yr, visst blir man? Det känns att vi rör på oss, men inte hur fort. Man känner inte ens åt vilket håll."

     Charlie tyckte inte att hon lät särskilt orolig. Svårt att veta säkert, eftersom han inte kunde se hennes ansiktsuttryck, men hennes röst var lika stadig och tydlig som alltid. Hon var jämt så säker. Själv kände han sig lite darrig men det kanske bara var kylan, nu när kläderna blivit fuktiga ända in på huden.

     "Konstigt", fortsatte hon. "Luften var alldeles klar när vi lämnade stranden. Vem kunde ana att det skulle bli så här dimmigt, så fort?"

     "Inte jag", sa Charlie och försökte låta lika avspänd som hon, "men det kan nog gå till så på sjön."

     Han slutade ro och lyfte årorna över vattenytan. Det gick inte heller att se, men det hördes — och kändes. Strilar av kallt vatten rann nedför årorna över hans händer. Båten fortsatte framåt, verkade det som, men den skulle snart stanna. Kanske hade den redan gjort det. Charlie var osäker.

     "Jag undrar om det är dimma på land också", sa Cecilia.

     "Tycker du att vi ska vända?"

     "Nej, det är inte så klokt nu. Börjar vi svänga och ändra kurs så vet man aldrig vart vi tar vägen. Fortsätt framåt i stället. Den där ön låg ju precis rakt framför oss — vi borde vara ganska nära den nu."

     Innan dimman lagt sig hade de tagit sikte på en ö, som inte låg längre bort än sådär en kilometer, kanske inte ens det. Det var svårt att uppskatta avståndet över vattenytan, även innan dimman kom. Nu hade de i alla fall rott en lång stund, så de borde stöta på land vilken sekund som helst.

(---)

"Men det finns en värre plats — mycket värre."

     "Vilken då?" undrade Charlie. "Jag kan tänka mig hundratals."

     "Nadir", svarade Crux med mörk stämma.

     När Crux sagt det, blev det alldeles tyst omkring dem. Alla som hört honom — och det var nästan varje barn i gläntan, så tätt som de samlats — höll andan och öppnade ögonen stort.

     "Nadir?" upprepade Cecilia undrande, och såg efter om det hade samma effekt på barnen som när Crux sagt det. Jodå, de spärrade upp sina ögon ännu mer.

     "Berätta, Crux", bad Dorado, som låg på andra sidan om Charlie och pillade förstrött med hans pannband. "Berätta om Zenit och Nadir."

     Crux berättade om sådant som han fått höra för länge sedan — legenden om Zenit och Nadir, ljusets och mörkrets världar, om var människor föds och vart de tar vägen när de försvinner. Alla lyssnade andäktigt, fast det verkade som om de flesta hade hört samma berättelse många gånger förr.

     "Före allting annat", berättade Crux med sin mjuka röst, "fanns bara dag och natt, långt ifrån varandra. Det fanns ingen skugga i dagens ljus, och natten var helt svart. Dag och natt seglade omkring i var sitt hörn av universum, som annars var alldeles tomt. Dagens kärna var solen, den eviga eld som lyser upp allting. Nattens kärna var månen, som var svart och mycket kallare än till och med Elixirs vatten. Tiden gick och gick, och dag kom allt närmare natt. De svävade mot varandra, över väldiga avstånd. Till slut kolliderade de."

     Crux slog ihop handflatorna med en smäll, som fick Charlie och Cecilia att rycka till och dra in andan.

     "Det blev en väldig knall! Dag och natt slog ihop så det dundrade och gnistrade. Sol och måne hade krockat. Alla de tusentals gnistor som slog ut vid krocken är stjärnorna, som man kan se glimma uppe på himlen när skymningen är som tätast. Månen fick många ärr och bucklor. De syns fortfarande tydligt på dess yta. Solen tände eld på den, så att också månen sprider ett ljus — fast det värmer inte, och det finns bara på den sida som slog ihop med solen. Se!"

     Crux pekade rätt upp mot skymningshimlen, där månen lyste klar och spöklik. Det var halvmåne. Alla vände sina blickar dit. Crux fortsatte:

     "Ni ser hur ljuset kämpar med mörkret på månens yta. Ibland har det spritt sig över hela ytan och ibland har nästan allt slocknat, utom en liten flamma i månens yttersta kant. Allt sedan krocken sitter dag och natt fast i varandra. Mellan dem har bildats ett skymningsrike, där det varken finns dag eller natt — bara ett grått töcken. På ena sidan om skymningsriket ligger ljusets värld och på den andra mörkrets. Båda världarna föddes i smällen, bildades av det stoft som lossnade från sol och måne. Vår värld Zenit ligger på den ljusa sidan, närmare solen. Här är varmt och ljust och skönt att leva. Men Nadir", sa Crux med mörk röst och bister min, "Nadir ligger närmare månen. Där är natt och kallt."

     Alla barn ryste, som om en iskall vind for förbi.

     "En gång varje dygn doppas båda världarna i skymningsriket. Då ljusnar Nadir och Zenit mörknar, så att de blir varandras likar. Då ska man hålla sig tätt tillsammans och gå försiktigt omkring, annars kan man råka kliva in i den andra världen..."

     Ytterligare en rysning gick genom barnen.

     "Allt stoft som lossnade från sol och måne, det blandades vid smällen. Därför består varje levande varelse av både dag och natt, både ljus och mörker. Vi som lever i ljusets värld har solstoftet på vår utsida och månens mörka stoft inom oss. I våra svarta pupiller och djupt ner i våra gap syns mörkerstoftet. I Nadir är det precis tvärtom. Där är människorna mörka på utsidan och ljusa inuti, så deras ögon lyser som stjärnorna och det kommer eld ur deras gap när de rapar."

     Det tyckte Muska var roligt. Han och Pavo pressade ur sig flera högljudda rapningar. De skrattade.

     "Varför kommer inte mörker ut när vi rapar?" frågade Muska.

     "Det är för att ljuset är starkare än mörkret", svarade Crux. "Solen tände eld på månen, men månen lyckades inte ens lämna minsta mörka fläck på solens yta. Det kommer mörker ur oss när vi rapar, men det förmår ingenting mot ljuset i vår värld, så det syns inte."

     "Det är tur det", sa Muska, "för annars skulle man inte våga säga ett enda ord — då kunde ju mörkret slinka ut! Och jag har ibland svårt att hålla tyst, ska ni veta."

     "Det vet vi redan", sa Cecilia med ett leende och puffade honom i sidan med armbågen. "Det var det första vi fick lära oss här i Zenit."

     "Ja tänk", sa Pavo fnissande, "hur mörkt det skulle bli runt Muska, om inte ljuset vore starkare!"

     "Ljuset ska segra", sa Crux högtidligt. "Det är säkert! Det kommer att dröja länge än, men solens eld sprider sig. En gång kommer allt att vara dag. Natten ska vara borta och inga skuggor finnas, inte heller något skymningsland. Men då försvinner också vi. Hela Zenits värld och Nadirs värld går upp i rök. För vi finns till i blandningen av ljus och mörker. När det blir bara ljus, då finns ingen av oss längre till. Då är allt bara ljus. Men det dröjer länge, länge än."