Tao Erikssons sexliv

Musiken hade för länge sedan tystnat. Ljusets låga fladdrade, det höll på att brinna ut i sin stake när Anki äntligen – efter en timme av kattens trippande runt het gröt – nådde min. Den sov.

Sexualitetens och erotikens brännande koreografi är föremål för Tao Erikssons nervösa experiment. Inget han gör syns vara vad han föreställer sig som det normala. Å andra sidan skymtar allt tydligare för honom att i erotiken kanske det inte finns något normalt.

     Under hans uppväxt tar den sig olika uttryck men upphör aldrig att vara besynnerlig — på hur oskyldiga sätt det än må visa sig. Ett slags lösning på Taos delikata dilemma erbjuder sig slutligen.

     Boken har, trots sitt stillsamma tonfall, en märklig förmåga att uppröra mången läsare. En recensent tyckte att det var för lite sex, medan en annan kallade boken en öppen och mycket naken beskrivning av pojkars rädslor och hemliga rum.

     Vad denna roman berättar om manlig sexualitet är fjärran från den norm som annars tycks råda, och kanske är just det allra mest tabu — att visa hur svår och komplicerad åtrån är också för det kön som förr kallades det starkare.

Recensionsklipp

"Det spännande med Tao Erikssons sexliv är den öppna beskrivningen av en ung killes sexuella erfarenheter. En öppen och mycket naken beskrivning av pojkars rädslor och hemliga rum. Det är också det ganska oproblematiska förhållandet Stefan Stenudd låter Tao ha till homosexualiteten som är ovanligt."


"Författaren skildrar med insikt och känslighet en pojkes uppväxt i ett samtida Sverige. (---) Stefan Stenudd har skrivit en lättläst och bitvis underhållande roman om ett problem som är känsligt för många män."


"Tao Erikssons kompasslösa exkursion i vuxenlivet är närgånget och träffsäkert skildrat. På ett sätt också allmängiltigt, men ändå högst personligt."


"Det är för lite sex i den här boken, helt enkelt."


"Tao Erikssons sexliv ger en ny och annorlunda vinkling på mannens mytomspunna sexualitet. Det är en både poetisk och inlevelsefull skildring av en ynglings erotiska uppvaknande. Samtidigt raserar den många av de myter kring mannens könsdrift, som anammats såväl av machokulturens utövare som dess kvinnliga vedersakare. (---) Just framhävandet av den manliga svagheten är den stora behållningen i Stenudds bok."


"Romanen om Tao Eriksson är en finstämd barn- och ungdomsskildring. Särskilt lämplig är den just som ungdomsroman. Där finns mycket att känna igen och identifiera sig med. Sex behandlas på ett sätt som för tankarna till Cissi Elwin och Martin Timell i Bullen, fördomsfritt men förnumstigt."


"Jag skall sätta den i händerna på de högstadieelever som vill ha något lättläst, något bra, något kul. Jag tycker det är en bra bok, lättläst och underhållande. För en del är den nog också igenkännande."


"Den erotiska dimensionen av livet skildras som just så betydelsefull som den är — samtidigt blir den en lins genom vilken man får utblick över tillvarons helhet, en vinkel bland andra."

Några avsnitt ur boken

Det finns ingen större synd än åtrå
Ingen större förbannelse
än otillfredsställelse.
TAO TE CHING
5
ag minns med glasklar tydlighet hur blandade mina känslor var inför det där med att bli man. Rösten skulle tjockna och mörkna, håret sprida sig som en bakteriehärd över huden och kroppen tänjas mot höjden. Den metamorfos jag hade framför mig var lika omfattande som doktor Jekylls förvandling till Mr Hyde, och lika hotfull.

     Visst ville jag gå igenom allt det där, fast det skulle kosta på. Det hör ju växandet till. Man vill vara som andra och glupskt kasta sig emot den framtid som ropar på en. Men samtidigt fanns olusten. Ågren, som man säger. Jag insåg att jag inte bara skulle vinna på att mina enzymer bredde ut mig här och där, utan också förlora något. Jag var inte alls säker på om affären gick med vinst.

     Det var lika tydligt som att passera genom en port. På ena sidan låg barndomen, som jag trots allt känslomässigt tumult och orättvisor och tillkortakommanden lärt mig älska. Där var de flesta månaderna på året sommar och de flesta somrarna soliga. Världens hemligheter öppnade sig som blommors kronblad – ibland motvilligt, först när mina fingrar bände i dem, ibland alldeles av egen yster kraft. Allt omkring mig var äventyrligt, storslaget och färgsprakande, somliga gånger hotfullt – det medges – men hoten och farorna verkade aldrig ödesdigra. De kunde avfärdas med mina föräldrars handviftningar eller med att jag drog täcket över huvudet och borrade ner ansiktet i kudden.

     Barndomens värld var som man säger om hundar: den skällde värre än den bet. Trots att dess skall kunde få mig att darra och kallsvettas visste jag, innerst inne, att alltihop var falskt larm. Barndomen var fridlyst territorium. Olustigheter var som tecknade med blyerts. När jag inte ville veta av dem gick de att sudda bort.

     På andra sidan om porten låg vuxenvärlden. Allvaret, det oåterkalleliga. Där var hoten ack så verkliga och lösningarna sällsynta eller kostsamma. Somligt var hårt nog att slå sönder mig och somligt av det mjuka skulle kunna omsluta och kväva mig. Som vuxen skulle jag vara tvungen att passa mig, för då måste jag själv tillfullo betala för vad jag ställde till med. Den vuxna världen var en helt annan historia, som skrevs med bläck.

     När jag väl passerat genom porten skulle jag aldrig kunna återvända – se mig om i vemod, men inte återvända. Jag hade hur många gånger som helst kunnat konstatera att tiden går framåt i varierande tempo, men det går aldrig att skruva den tillbaka. Så fort jag klivit in i vuxenvärlden med båda fötterna skulle porten slå igen bakom mig och vara för evigt låst. Barndomen skulle i det ögonblicket bli lika avlägsen som en annan planet.

(---)

nki hanterade mig med en varlighet och elegans som skvallrade om större erfarenheter än hon låtit mig förstå, men det reflekterade jag inte över då. Jag kände sådan lycka att ögonen tårades och övre tandraden föll ner hårt på underläppen varje stund vi vilade från kyssar.

     Det här är sannerligen den stora kärleken, tänkte jag. Inget annat fanns i hela mitt liv, inget annat var värt något.

     Med lätta händer tryckte Anki mig till sig och smekte sådana betydelselösa delar av min kropp som axlar, ryggrad, bakhuvud och öron. Jag njöt av varje stillsam minut och hade inget emot att låta proceduren bli hur långdragen som helst. Initiativet fick bli helt och hållet Ankis. Det var underförstått. Båda visste vem som låg inne med den största erfarenheten. Anki blev en mor, som lirkande skulle få sitt lilla barn att sätta sig i tandläkarstolen. Det fick ta sin tid.

     Jag härmade henne i det mesta, strök mina svettiga handflator över hennes hud, blekare, mjukare och svalare än Sanders varit. Hon var tjockare, också. På Sanders bringa kunde man räkna revbenen men på Anki syntes inget att räkna längre till än två. Armarna var runda, utan kanter eller synliga ådror, magen var mjukt konvex i stället för Sanders skarpt konkava. Jag utforskade skillnaderna med både blicken, i stearinljusens varma sken, och med mina händer.

     Vi hade nog legat där och kelat rätt oskyldigt i en halvtimme innan hon rörde vid mina lår. Det kittlade så att musklerna knöt sig i spasmer.

     Skönt, å ja! Men min oro ville inte ge vika. Hennes försiktiga frammarsch skapade som en väckarklocka i mitt huvud. Den tickade allt högre och jag bävade för att den plötsligt skulle ringa. Och tänk om hennes gamla föräldrar plötsligt stövlade in! Den fine killen tafsade på deras dotter, till på köpet i deras egen säng – de skulle säkert fritera mig levande. Gick det förresten att kika in genom persiennerna? Tänk om hela kvarteret hade samlats utanför fönstret med popcorn och kaffetermosar, fnissande innanför hårt sammanpressade läppar. Alla möjliga tankar hann få gestalt inuti mitt huvud, medan klockan tickade.

     Länge sysselsatte sig Anki med mina bröstvårtor, två nästan färglösa prickar på en mager bröstkorg. Hon cirklade runt dem med fingertopparna, till och med kysste och lät tungan fukta dem. Ankis egna var det vackraste jag någonsin skådat, såväl dittills – bara på bild förstås – som därefter. Mörka, strömlinjeformade och sträva. När mina läppar snuddade över dem märkte jag att hennes biologiska motorer började gå upp i varv.

     Musiken hade för länge sedan tystnat. Ljusets låga fladdrade, det höll på att brinna ut i sin stake när Anki äntligen – efter en timme av kattens trippande runt het gröt – nådde min. Den sov.

     Anki misströstade inte, även om jag fick en känsla av att hon väntat sig något annat när handen strök över min sovande kuk. Hon gled över den en gång, ner på mina lår, runt till magen, sedan en gång till. Jag kände alla ilningar, som stänk av iskallt vatten på solvärmd hud, och bönföll min hjärna att sända rätt sorts impulser i retur.

     Nu fångade Anki min hand och lade den på plats över sitt sköte, grep sedan tag i min kuk – försiktigt som om det vore pickupen på en grammofon – och började gunga med handen. Jag gnuggade det måttligt håriga valvet med handflatan och hade väl inte kommit mig för med mer, om inte Ankis sköte praktiskt taget sugit in långfingret. Så kunde jag tränga in i min drömprinsessa. Inte på annat sätt, hur hon än försökte värma upp mig.

     Anki trodde nog att det berodde på nervositet, för att det var min första gång, men visste inte hur hon skulle lugna mig. Försiktigare än hon gått tillväga vore inte möjligt. Det blev snart för mycket för oss båda. Alla dessa känslor, all denna nakenhet och hjälplöshet. När ljuset brunnit ut och nattmörkret föll över oss gled vi isär, centimeter för centimeter, och somnade.

(---)

ag valde Thomas för att han inte var stor nog att slå mig på käften när jag frågade om jag fick fotografera honom naken. Att fråga en tjej hade varit alldeles omöjligt. Thomas rodnade, gapade och spelade med blicken åt alla möjliga håll.

     ”Varför då?” undrade han med eländig stämma.

     ”Ja, du vet ju hur mycket jag plåtar”, sa jag och drog in ett djupt andetag. Det här kunde bli komplicerat. ”Du har ju sett mina bilder. Och jag har märkt att det som ger mest att fotografera är människor. Det är väl inte så konstigt?”

     ”Men varför... naket?” Thomas uttalade det sista ordet viskande, samtidigt som han sneglade omkring sig.

     Jag slog ut med armarna.

     ”Det är ju så folk ser ut!”

     Thomas knep ihop läpparna med en svag grymtning. Jag lade handen på hans axel. Det fick honom att rycka till som vid en urladdning av statisk elektricitet.

     ”Du har väl sett det i konsten? Tavlor från alla sekler – för att inte tala om statyer. Klädesplaggen på all världens mästerverk kan ju räknas på ena handens fingrar.”

     ”Nu överdriver du väl?”

     ”Du vet vad jag menar! De allra flesta är nakna. Säger inte det dig något? Det förstår du väl att det inte precis var porrbilder de målade, Michelangelo och Rubens och alla de andra. Människokroppen är fascinerande, så enkelt är det – både den manliga och den kvinnliga. Den är vacker och talande och fascinerande. Kläder bara skymmer. Därför naket, Thomas.”

     Jag gjorde en svepande gest med handen som skulle deklarera streck i debatten. Men Thomas hade en till, ännu angelägnare fråga:

     ”Varför just jag?”

     ”Varför inte?” kontrade jag med ett ironiskt leende.

     Fast han säkert kunde tänka sig minst hundra invändningar gav Thomas så småningom med sig. Efter några dagars krystade undanflykter kunde han inte slingra sig ur det mer. Jag praktiskt taget släpade honom med mig hem.

     Thomas tog plats i min säng och väntade, lika rastlöst som med ändan i en myrstack, när jag riggade upp min utrustning.

     Jag hade hängt vita lakan för fönstren och på väggen bakom honom, lakan som jag varit tvungen att inhandla för egna pengar på Obs stormarknad eftersom familjen inte hade annat i lager än påslakan med hurtiga fyrfärgsmönster. Med van hand skruvade jag fast kameran på stativet, riktade lamporna så att de gav ett mjukt ljus utan skuggor, ställde in bländare och skärpa, vred fram filmen till första bilden.

     Veckan innan hade jag fått tag i ett splitternytt zoomobjektiv till misstänkt lågt pris, från en kille uppe i centrum. Nikkor original, 70 till 200 millimeter med 3.5 som största bländare. Det passade mig perfekt. Jag kunde komma tätt inpå mitt offer utan att krypa inpå honom, behövde bara cirkla hit och dit med kameran på stativet för att nå varenda fläck av motivet. På så vis kunde jag redan vid fotograferandet få fram min specialitet – närbilder.

     Jag riktade optiken mot Thomas ansikte. Hans blick kastades åt alla möjliga håll, utom mot kameran. Thomas såg så skrämd ut att jag knappt hade hjärta att be honom klä av sig.

     Skulle jag kanske fotografera honom påklädd i stället? Men han hade inte roligare kläder än en mörk collegetröja och skrynkliga vita byxor. Det kunde jag ju inte bränna min dyrt förvärvade film på.

     ”Nu är jag klar”, sa jag och försökte låta glättig. ”Kan du ta av dig då?”

     Tröjan fick han av sig ganska smidigt, med kinderna lysande som bromsljus på en långtradare, men sedan gick det trögare. Fingrarna fumlade med gylfknappen tills jag började undra om den på något sätt vuxit sig för stor för knapphålet, och när han skulle förmå sig till att dra ner de pösiga mörkblå kalsongerna fick jag bita mig i kinden för att inte le brett. Thomas betedde sig som om han spelade rysk roulett.

     Varken rodnaden eller oron gav med sig under den första halvtimmen som kameran klickade runtom hans nakna kropp. Med både lår och armar försökte han sådär oskuldsfullt, som om det inte alls var med avsikt, dölja sitt underliv för kameraögat. Han lyckades inte särskilt bra.

     Varför hade jag gjort mig omaket att fotografera honom naken? Vad fick jag ut av det? Jag vägrade att gå husesyn i mitt huvud och hjärta för att reda ut saken. Allt jag motvilligt erkände för mig själv var hur jag sörjde det faktum att jag inte hade någon enda bild på Sander, den blonde adonisen från Undantagslandet.

     Och trots att det fick Thomas att skälva var jag tvungen att lirka honom vidare. Efter en dryg timmes fotografering verkade han faktiskt slappna av en liten aning. En och annan sekund såg det till och med ut som om han gillade att posera för kameran, som om nakenheten var ett bad i en av de där isländska varma källorna.

     Trots att olusten var oförminskad i hans blick och i de spända läpparna, fanns stunder då kroppen vilsamt öppnade sig för kameran. Det var dessa små glimtar som gjorde att jag lirkade honom vidare, från att gömma sitt kön till att sedermera väcka det.

     Långt inpå nattkröken satte han verkligen igång och runkade framför min knäppande kamera.

     Hur i all världen hade jag fått honom till det? Kanske var vi i mitt lakansklädda rum placerade i samma Undantagsland som Sander och jag varit på den lilla ön. Våra spärrar var ur funktion. Med försiktiga anvisningar manövrerade jag Thomas till att inta alltmer öppna poser, lägga sin hand där den kunde göra en insats och sedan göra den.

     Mitt zoomobjektiv lät mig krypa tätt inpå honom, utan att behöva ta ett enda steg närmare. Avståndet var säkert en förutsättning för hans djärvhet. Objektivet studsade mellan den stigande aktiviteten nedanför naveln och alla miner som dansade över ansiktet.

     Det var framför allt ansiktsdragens skiftningar som trollband mig. Där spelades aktens verkliga innehåll upp, svindlande nervretningar på väg mot orgasmen. I ansiktets spel syntes tydligt hur Thomas färdades i ilfart uppför känslornas Eiffeltorn till en underlig hyperrymd av både extas och tomhet. Vid själva crescendot var det som om, mitt i all njutning, en enda fråga skrek fram ur Thomas ögon: är det här allt?

     Bra fråga, Thomas. Är det?

     (---)