Om Om

Recensionsklipp

"En blandning av Kristusmyten och berättelsen om Stålmannen."


"Det är en otäck vision, men det är mycket humor och fantasteri i den. Och Stenudd är en fin människoskildrare."


"Berättelsen om Om är pessimistisk och tragisk, men den har också ett slags säregen skönhet."


"Stefan Stenudd har gjort mer än förvandlat det osannolika till en självklarhet. Han har skapat en verklighet."


"Den här boken retar, fascinerar, roar och förbryllar mig."

Avsnitt ur boken

Komma till

et var vid den tiden då civilisationen hade erövrat folkhemmet, alla hade automater ända inpå kroppen, i bostaden, överallt. Man visste inte mycket mer än vilka knappar man skulle trycka på – och inte alltid varför.
     Det var när Afrikanska Unionen för länge sen slutat att vara världens centrum, människofötter klampat i månens alla kratrar, Jesus glömts bort av alla utom arkeologerna. Det fanns ingenting som hette Sverige, och hela Stockholm hade blivit kulturminnesmärke. Man rev inte längre några hus, eller byggde några nya. På somrarna kom tusentals kinesiska turister som ville veta hur världen var förr. Femtiotusen människor bodde och arbetade i kulturhusen. De fick alla gå klädda i gamla folkdräkter för turismens skull. Staden fungerade som en självständig kommun i kejsardömet Europa-Grönland, och den skulle vara självförsörjande. Turisterna betydde pengar. Antra och Hektor var vanliga dataoperatörer, som satt vid sina skrivmaskiner hela dagarna tillsammans med tusentals andra. Laserstråleraka rader över hela kontorslandskapet. Gammaldags. Nakna lysrör i taket, som flimrade och knäppte. Ljuset var så starkt att man hade huvudvärk när man kom hem på kvällen.
     Maskinerna de skrev på var elektriska, med "touch"-kontroller. Man behövde bara snudda vid de lysande knapparna för att det skulle säga TICK, och magnetremsan hoppade en tiondels millimeter åt höger. Man såg aldrig vad man skrev. För att kunna läsa av måste man stoppa magnetbandet i en annan apparat, med en TV-ruta som texten kom upp på. Det var andra som skötte det.
     De första åren hade det varit nästan roligt att sitta där. Man förstod ingenting av det man skrev av, visserligen, för det gick så fort. Mest statistik och bokföring. Ändlösa rader av siffror, siffror, namn och siffror. I stället hade de koncentrerat sig på själva ljudet som uppstod när tangenterna aktiverades. TICK, TICK, TICK. De lärde sig att skriva rytmiskt, i takt med varandra, så att ibland hela salen – eller i alla fall de som satt närmast – deltog som en hel orkester av rytmer. Med solon, improvisationer och allt. Det hade varit roligt. Särskilt som alla skrivmaskinerna lät lite, lite olika. Man hörde skillnaden tydligt, när man suttit där så länge.
     Men tiden gick och de hade tröttnat. Dessutom klagade alltid förmännen.
     – Det är inga leksaker! muttrade de och hotade med att rapportera till skyddskommittén. Och allteftersom åren avlöste varann, blev arbetet tråkigare. Man satt liksom och sov, trots att fingrarna fladdrade över tangenterna och ögonen for fram nerför raderna på manuskripten. Det var som att gå i ide, att sätta sig vid skrivaren på morgonen, man vaknade bara till lunchen och kafferasterna – pratade med sina arbetskamrater och rökte cigarretter. Sen tillbaks till maskinen och sömnen, tills klockan blev sex, då de slutade för dagen. TICK, TICK, TICK, TICK. Dag efter dag. Man vande sig. Tiden gick fort, åren gick. Det enda avbrottet var när nåt fel uppstod på datasystemet. Då kom en hel flock allvarliga ingenjörer farande, i sina mörkgröna overaller med guldbroderiema och alla medaljerna på brösten. De viskade och pekade och plockade och petade i maskinema med sina underliga instrument. De vecklade upp stora kartor över maskinernas innandömen. Den ena överröstade den andra med teorier och facktermer. Det kunde ta timmar innan reparationema blev klara. Då fick alla operatörer gå till rastrummen. Dricka kaffe, lyssna på musik, spela biljard och röka cigarretter.
     I början hade de själva saboterat sina skrivare då och då, för att få såna pauser. Men sen upptäckte de att tiden bara gick långsammare om man satt i rastrummen, så då lät de bli. Man vande sig vid enformigheten. Den var till och med behaglig, på sätt och vis.

(---)

Komma bort

– Är det äntligen över? undrade kardinalen. Hon svettades under sin purpurröda klädnad, tryckte fingertopparna med de ständigt svala, vita handskarna mot tinningarna och blundade nån sekund.
     Kapten Lond stod bredvid, i sin metallfolieuniform med alla knappar och det tjocka bältet.
     – Det ser så ut, svarade hon försiktigt. De stod vid utkiksfönstret i kommandokammaren på rymdskeppet Nyaera Sextio, en stolthet i Vintergatskyrkans flotta. Stor som en komet, med hundrafemtio mans besättning.
     – Man kan visserligen aldrig så säkert veta, fortsatte kapten Lond, men det verkar ha lugnat ner sig.
     – Lugnat ner sig. Som ett oväder. Kardinalen suckade.
     Utanför utkiksfönstret syntes den lilla planeten rotera i allsköns ro, omgiven av den tysta stjärnhimlen. Den sida som solen lyste upp låg nästan helt höljd i moln, tjocka, grå moln och dimma. Här och var syntes blå ytor igenom täcket, och klotet var vitt vid polerna.
     Nyaera Sextio var ett missionsskepp. Dessa reste runt i Vintergatans utkanter för att hämta nya folk, nya raser till Veviga, som var skeppens hemvist. Veviga var den stora civilisationen i galaxens centrum, spridd över tusentals solsystem och planeter – med en folkmängd så talrik att ingen nånsin lyckats räkna dem alla. Och så långt tillbaka sträckte sig Vevigas historia att ingen kunde säga när den föddes. Kanske samtidigt med själva universum.
     Sedan urminnes tider hade missionsskeppen rest omkring, ständigt letande efter världar med mänskliga kulturer, ständigt värvande folk till sin oräkneliga medborgarkader. Det var deras uppgift, och det var kardinal Metas uppgift. Största delen av sitt liv hade hon rest runt i rymden, så att det här skeppet kändes mer som hennes hem än den planet som en gång födde henne. Den planeten fanns inte mer.
     Alla mänskliga kulturer som man nånsin hört talas om gick ofelbart mot det stora, förödande, slutgiltiga sista Kriget.
     KRIGET
     Ödespunkten. Den väldiga urladdningen, då alla förstörelsevapen man uppfunnit laddades ur mot den egna rasen. I det kriget dog miljoner, miljarder, ja, oftast strök hela befolkningen med. Ibland tog människorna planeten med sig i döden. Nyaera Sextios folk hade sett hela planeter sprängas i bitar.
     Just det hade hänt med den värld som kardinalen kom från. Bara ett fåtal hade räddats från katastrofen – ett litet, litet fåtal som överlevde det sista Kriget. Själv hade hon varit en liten flicka, som ingenting begrep av det brinnande kaos som härjade över planeten. Hon hade ofta mardrömmar, än idag, om den tiden. Återupplevde på nätterna samma fasa. Elden, hettan, föräldrarnas död. Stanken, dånet, skriken på hjälp överallt ifrån – döende människor. Brinnande människor, sönderslitna, rasande hus, buller och dån av bomber. Ända tills missionsskeppet hade hämtat henne till tryggheten, och hon från dess fönster kunde se sin planet explodera. Bom! Vilken smäll det hade varit! Hela jättelika planeten slets i småbitar och rämnade över land och oceaner, och rödglödgad magma och lava blottades och gurglade. Det hade gått så långsamt, som i ultrarapid. Planeten hade rivits upp i klyftor som for ut mot tomheten, följda av ett moln av partiklar. Vilket fyrverkeri! Det var alltför kusligt att minnas. Man hade förlorat all trygghet. All trygghet för alltid.
     Alla människor i hela Vevigas rike hade såna mardrömmar – för alla hade de kommit på samma sätt. Räddats ur det sista Kriget av missionsskeppen. Alla. Det fanns ingen männi- ska som fötts i Vevigas fredsrike – ingen hade behållit förmågan att fortplanta sig, efter att ha undflytt katastrofen. Det föddes inga barn i Veviga. Människorna levde väldigt länge, men nytt folk kom alltid från döende civilisationer överalltomkring i Vintergatan, som missionsskepp av Nyaera Sextios typ hade upptäckt. Det var ett fåtal människor, de som skeppen lyckades rädda. Det kunde kanske ha varit fler.
     Men man hade en helig regel, en oantastlig: aldrig fick man beblanda sig med en planets kultur förrän den klarat av det stora Kriget, och förintelsen var oundviklig.
(---)