arriba.se - böcker

Mord, av Stefan Stenudd.

Mord

av
Från 80:-

Till den stackars måltavlan
för det som förmodligen blev
den här skriftens startskott.




Välkommen!



D en här världen, har jag märkt, är en underlig plats att befinna sig på, vari min hjärna inte är den bästa tänkbara guiden. På något sätt, någonstans i mitt väsens absoluta mittpunkt, tror jag mig förstå allting hur väl som helst. Där inne är allt solklart, det är jag övertygad om. Men det är i själva mittpunkten, ett centrum som inte går att nå, gömt innanför lager på lager av missuppfattningar. Mitt medvetande, däremot, är vilse.

Det är väl som med en lök. Man skalar den, lager efter lager, tills man når dess mitt - bara för att finna den tom. Ingen nöt, ingen kärna, ingenting som förklarar alla dessa skal, som täcker hela diskbänken och får ögonen att tåras.

Ja, löken innehåller universums hemlighet. Jag vågar till och med påstå att löken är universums hemlighet.

Man kan förvisso blottlägga den, med handens och tankens redskap. Det kräver inte ens särskilt hårt arbete. Men man finner ingenting alls, och det får en sannerligen att gråta.


Egentligen är det väl ganska logiskt. Om man tar bort skalen, om man gräver sig ner till mittpunkten - ja, då är det ju inte längre en mittpunkt för någonting. Så det är ingenting. Det måste vara så. Vad annars?

Var ska en stackars människa, den största hjärnan bland primater, finna vägledning?

Så ibland begrundar jag mord.


*


Inte bara lökens mittpunkt är tom. Praktiskt taget allting är det, berättar vår vetenskap för oss. Om man tränger riktigt nära inpå saker och ting stöter man på atomer, förstås.

Men de fyller inte ut rummet, skuldra vid skuldra, som amerikanska fotbollsspelare gör strax före matchstarten. Inte alls. De ligger lika glest som planeterna runt solen och som stjärnorna i Vintergatan.


Så här på avstånd verkar stjärnorna trängas, men väldiga sträckor ryms mellan dem. Ja, tänk efter:

De är så avlägsna från varandra att varhelst i universum man än råkar stå och titta, är det aldrig mer än en i taget som ser större ut än de vanliga prickarna av vitt ljus. En kikare gör ingen skillnad - inte ens det största teleskop.


Man kan mäta månen och solen, och en ek som växer på andra sidan ängen - till exempel genom att hålla upp en penna med rak arm, som konstnärer brukar göra. Men inte stjärnorna. Så långt borta är de, att de blir försvinnande små i våra ögon.

Man skulle mycket väl kunna säga att vi inte alls ser dem - våra ögon registrerar bara deras ljus. Om ljuset någonsin knäpptes av, skulle vi inte ha en chans att avgöra om stjärnorna fortfarande fanns där.

Då skulle vi verkligen vara ensamma. Bara vi och vår sol och några få grannplaneter, och det skulle vara allt.

Kanske är det så.


En gång i tiden hade jag en sådan teori. Så här löd den:

Kanske finns det bara ett enda solsystem - vårt - och resten är bara en optisk illusion. Jag är inte helt säker, men jag tror att det är möjligt. Det är åtminstone inte så alldeles otänkbart, som man först föreställer sig.

Testa själv:


Om det enda som finns är vårt solsystem, och inget annat än tomhet omger det - som om en Skapargud vore en bekväm rackare - då skulle gravitationen med tiden styra tillbaka allt ljus till solen.

Ljus, vad det än må vara, lyder under gravitationens lagar, har vi lärt oss. Om ingen annan materia än solens och dess skyddslingars finns, i hela universum, då måste ljuset sedermera återvända.


Men allt ljus skulle återvända lite olika, beroende på de små förändringarna i dragningskraften och på de olika riktningar varje ljusstråle startade med, och så vidare.

Våra planeter rör sig i sina individuella banor och bildar därmed ständigt nya konstellationer. Solen beter sig också en smula oregelbundet. Givet den tid det måste ta för en ljusstråle att vända i sitt lopp och återkomma, borde dessa små störningar kunna få summan av ljusstrålar att bilda ett mönster som ger intryck av ett helt kosmos av stjärnor.

Ändå är alltihop blott reflexer av en och samma stjärna, nämligen vår egen sol.


Så ligger det inte till, förstås. Men för en tid sedan fann jag tanken eggande.

Jag antar dock, att det mest givande objektet för en analys borde inte vara själva idén, utan orsakerna bakom mitt intresse för den.

Ja, det astronomiska perspektivet fascinerar, såväl vad det förmodligen är som vad det säkerligen inte alls är.


Vad som däremot är sant, är tomheten.

Fastän den samlade massan av universums alla stjärnor bleve överväldigande, är de sannerligen lika glest spridda som poliskonstaplar på kvällstida tunnelbanor, när man betänker all den plats de har till sitt förfogande.

Tänk efter! Alla dessa avstånd, som sägs vara oöverstigliga för alla och allt utom ljuset självt.

Detta är ett universum av omätbar ensamhet.


*


Inte bara rymden är lika tom som lökens innersta. Låt oss vända vår uppmärksamhet mot den materia som ändock finns.

Den är hård, onekligen, när man får en golfboll i huvudet eller stötdämparen på bilen rammar grannens Mercedes. Men vid närmare granskning visar sig materian bestå av mestadels ingenting.

Ynkliga atomer på jämförelsevis lika stora avstånd från varandra, som dem i världsrymden. Inte ens i den kompaktaste och tyngsta av alla substanser, har de anledning att känna sig trångbodda.


Även själva atomen - den lilla rackaren är också mestadels ingenting alls. Ett ingenting med en mängd namn.

Partikelfysikens tilltagande terminologi antyder att ju mer vi söker, desto mindre finner vi. Atomen är en tomhet styrd av spänningar och dragningskrafter, vilka ännu återstår att klarlägga.

Det är en hel del, när man tittar lite närgångnare, som återstår att klarlägga. En hel del ingenting.


Naturligtvis är universum blott en idé. Ett koncept som inte skulle tåla seriös granskning. Vadhelst vi lyckas penetrera visar sig vara fyllt av samma undflyende tomhet.

När man undersöker universum närmare, tycks det vara ett verk av enbart kulisser. Som på bio:

Vackra färger men ingenting bakom duken.

Vem som än kom på idén med universum, ödslade tydligen inte många tankar på det.


Vi bör vara mycket försiktiga när vi försöker kartlägga vårt kosmos. Vem vet, om vi lyckas, om vi får ett avgörande genombrott - då kanske alltihop spricker.

Som en såpbubbla, när ett nyfiket barns fingertopp petar på den.

Kanske är det vad allt går ut på. Att spräcka hela illusionen. Meningen med livet.

Så ibland begrundar jag mord.


*


I denna värld av idel motsägelser och förvirring, syns mord vara en föredömligt konkret detalj. Ändå är det inte, måste jag genast påpeka, den sorts begrundan som jag förbehållslöst godtar.

En del av dess aspekter yppar jag gärna i de största och mest osorterade folksamlingar. Andra, däremot, är en aning delikatare.

Ändock, utan undantag intressanta.


Dessa tankegångar är inte alltid uppmuntrande, ska sägas. Men å andra sidan, vilka tankegångar är det?

När man verkligen nagelfar vår värld, tycks den vara begåvad med en mängd brister. Det vore inte alltför knepigt att komma på en del förbättringar, skulle jag förmoda.

Men det är ändå inget vattentätt skäl till att för alltid blunda inför vår värld, såsom den nu råkar se ut.


Mord har många aspekter. Den första frågan man kan ställa sig, borde väl vara:

Hur är det möjligt?

Hur kan människor alls vara förmögna att ta livet av varandra? Om vi ska ge utvecklingsläran någon trovärdighet måste vi betänka detta. Varför skulle en djurart få för vana att döda inom sina egna led?

I en värld full av faror är det en riskabel överloppsgärning.


Vad jag menar är - skulle en fallskärmshoppare falla så nära marken som aerodynamikens lagar någonsin tillåter, innan det är ödesdigert nödvändigt att dra i snöret?

Skulle en dykare stanna under vattnet tills han sugit ut den sista pusten av syre ur tuberna, och skulle en motorcyklist ta vägkröken med den allra högsta hastigheten han tror sig klara av?

Ja, det skulle de.


Darwin måste ha missat något. Om varje släktes starkaste instinkt är att skydda sig självt från utdöende, då agerar mänskligheten utifrån en sjukdom som måste ha haft alla chanser att raderas av evolutionen.

Det är en paradox, en störande anomali i Darwinismen, att en djurart skulle umgås med så riskabla vanor. Ändå gör vi uppenbarligen det.


Han skulle kanske hävda att mord är bara ännu en metod, om än riskabel, för släktet att åstadkomma den lämpligastes överlevnad. Ett litet addendum till det naturliga urvalet. Men jag undrar - är det verkligen den lämpligaste som håller i dolken och den mindre lämplige, vars kropp tillfälligtvis bildar slida åt den vassa eggen?

Sannerligen, det tvivlar jag på - om vi inte ska betrakta mördaren som den lämpligaste, enbart på grund av detta hans dåd.


Nåväl, alla renässansens furstar skulle säkerligen hylla ett sådant meritsystem. Som Mussolini, en aningen malplacerad representant för deras kader, resonerade:

Vem som än erövrar makten har därmed bevisat sin rätt till den.

Är det måhända så att den som tar andras liv, därmed bevisar rätten till sitt eget? En busens lag. Den vildsintes överlägsenhet.


Somliga av oss skulle säkerligen attraheras av en sådan värld, och den vore utmärkt material för actionfilmer på bio.

Ett vildars rike kunde, om inte annat, vara på sätt och vis sexigt.


*


Å, vilket nedsölande fältslag skulle inte en sådan världsordning inleda!

Och en dag skulle han stå där, den mänskliga rasens krona. Skriande likt Conan barbaren, med sina bloddränkta nävar sträckta mot himlen och kroppen sjunken ner till knäna i ett berg av fallna.

Hell den ypperligaste människan!

Varför hör han inget jubel?


Nej, det fungerar inte så. Mord har ingenting med evolutionen att göra.

Döden, å andra sidan, har förmodligen det. Döden har många roller. Men mord - icke. Naturen uppfann det inte, ej heller någon Gud. Det gjorde människan.

På sätt och vis.


*



© Stefan Stenudd, Arriba, 1987, 2018
ISBN 978-91-7894-071-4 (Hft.)    104 sidor
Cirkapris 100:-  www.pris: 80:-

Här på Internet är boken uppdelad på fem webbsidor.


Köp boken här:
Vill du beställa boken? Billigast är det genom Internetbokhandlarna. Klicka på bilden nedan för att komma till rätt sida på Amazon.

På Amazon UK:
Boken Mord på Amazon UK.