Den siste

Vad hade människor att tänka och grunna på, innan civilisationen gjorde kunskaperna många och tillvaron komplicerad? En välutvecklad hjärna har vi haft betydligt längre än vi verkar ha haft fullt bruk för den — så vad sysselsatte den sig med då?

     Imri föds till denna avlägsna värld och börjar från barnsben utforska den verklighet han tycker sig uppfatta, samtidigt som han försöker finna sin plats bland många sorters folk och under olika livsvillkor. På sina rastlösa vandringar mellan havet i söder och isen i norr, upplever han många äventyr — också några han hellre vore utan — och väcks till insikter som aldrig blir urtida.

     Paleolitisk pastoral kallade en recensent denna roman, men erkände ändå att tankarna dröjde kvar vid den. En annan uppskattade den särskilt som ett stycke mjuk naturskildring, medan en tredje talade om en sugande, tilltalande rytm i berättelsen med ett mjukt, närmast sagoskimrande språk. En fjärde recensent slog fast: Naturligtvis är det en allegori över människosläktet i dess helhet.

     Kanske det...

Avsnitt ur boken

ag är.
Nu befaller jag min anda.

Berg föder sand, föder jord. Jorden föder träden som föder alla djuren. Djuren föder människorna. Människa föder människa och inget mer.

     Människorna födde mig, Imri, den siste. Jag minns hur jag slank ur modersköttets famntag. Det var kallt men ljuset kom och värmde min kropp. Solen torkade min hud. Vilken tjusning att minnas! Jag känner på nytt hur solen kittlade mig och skrattar nu som jag gjorde då, fast mina fötter svider.

     Solen kom alltid och lockade ut mig från vår grotta. När hon somnade, somnade även jag. Ja, solen var min första älskarinna. Vi blottade oss med förtjusning för varann. Vi lekte. Vem av mitt långa livs många vänner var mig trognare? Varje morgon kom hon och väckte mig. Inga vindar förmådde spränga mellan oss. Själva havet kunde inte släcka vår eld.

     Så kom regnet. Nattens moln täckte himlen och ville inte vika. Min älskade kämpade till slutet, men förgäves. Den sista strimman solljus fångades av mörkret och regnet föll och slog mig med kylans gift. Råa värld! Jag ville aldrig mer gå utanför grottan. I dess mörker sörjde jag min älskarinna och trodde att hon var död. Jag blundade och ville aldrig mer slå upp ögonen för mörkret, ville inte höra fiendens smattrande mot berget. Bara min sorg fick mitt hjärta att fortsätta slå. Bara min sorg gav mig värme. Jag blev het och min hetta kom inifrån. Jag hatade.

     Jag hatade och glömde min kärlek. Större än träden blev jag. Kraft brände som eld i mina fingrar. Jag kunde segra över regnet! Så for jag ut ur grottan och mötte fienden. Dropparna smattrade mot mitt bröst, de slog och slog men kunde inte kuva mig. De studsade bort och deras kyla kvästes innan jag kände den. Aldrig skulle regnet kunna skada mig. Jag är Imri, den siste, och jag befallde min anda. Jag röt och spottade ut det regn som föll i min mun! Det kom inte an på mig att dö. Och regnet darrade och tystnade. Mörkret lossnade från himlen. Min sol kom tillbaka och hälsade mig.

     Som jag var stolt, då! Jag minns och värmen vaknar åter i mig, men den räcker inte längre till mina fötter. Jag har offrat mina fötter.

(---)

I grottan satt mitt folk runt elden, som de alltid suttit. De hörde samman, de hörde dit. Alla tittade på mig med kalla blickar. Jag hade dröjt länge med att komma ner från berget, ty jag såg inte var mina fötter gick. Bara Aravadias berättelser och Bädunas ansikte stod för mig.

     "Dö, Imri!" sa mitt folks ögon. "Dö, eller visa dig aldrig för oss. Imri är inte längre en av bergets barn. Imri är ensam."

     I Renris huvud fanns jag inte längre, han gömde sig bakom elden. Jag vågade inte sätta mig, utan stod där stilla och lyssnade på mitt hjärtas slag. Inga tankar kom för mig.

     Jag skulle gärna ha dött för att göra dem till lags, och sålunda fått stanna för all tid i bergets sköte. Renri och de andra skulle kliva över mina rester och deras ord skulle färdas med min anda. Men jag kunde inte. Imri kunde inte dö då, han tillhörde ännu livet. Imri var inte längre bergets barn, utan livets. Ännu många, många år! Dittills hade jag varit med dem och älskat dem, men nu måste jag gå. Och jag gick. Sprang! Ut ur grottan, in i skogen. Inte en blick bakåt.

Jag vet nu att berget, deras mor, kvävde dem alla. Hon stal deras anda från dem, så att de krympte och blev sjuka. Ingen kan stanna och överleva i det sköte som födde honom. Du lämnade livet innan denna dag, Veli, och jag förstår nu att tacka dig. Det kom på dig att dö och på mig, den siste, att leva. Kvinnan stöter barnet ur sin kropp, sedan ur sin famn och sedan ur sitt liv. Ske det.

     Först nu är tiden nära för Imri den siste att dö. Dödens kyla äter mig nedifrån och upp, men än kan jag gå och andas och minnas. Jag minns.

(---)

Jag stannade. Här kunde också jag känna björnens anda i luften. Stor kraft! Det var en jägare, så god som Aravadia själv. Jag kisade och såg björnens bo. En håla i berget, inte mycket större än att den gav plats åt hans kropp.

     Jag tog plats bakom en klippa som skulle skymma mig för hans ögon. Men länge skulle det inte dröja förrän hans öra eller nos upptäckte mig. Ett stenkast skilde oss åt. Från hans håla stupade berget brant ner till mitt skydd — den vägen skulle han inte ta. Men ett brott i berget bildade en stig åt sidan mot floden, där berget var så brutet att det gav stöd nog åt de klumpigaste fötter. På mitt tredje andetag skulle han hinna nå mig. Men jag tänkte inte vänta.

     Jag hörde honom sova trygg. Min blick letade omkring. Stenar att kasta fanns flera vid floden. Men inte skulle kraft finnas att skada honom här nedifrån. Jag reste mig och följde floden högre upp. Ovanför hans håla klättrade jag fram. Nu var jag lika högt över honom, som jag tidigare varit under honom. Stack huvudet ut, skulle jag kunna träffa det med en sten — men det skulle inte döda honom. Och sedan skulle han vara alltför snabb.

     Han hade bara en väg från sin håla: den tunna avsatsen som ledde fram till floden. Den vägen måste han ta. Jag hade gott om plats där jag stod och samlade raskt en hög av stenar från floden. Hjärtat slog högt och hårt. Stenarna, stora som människohuvuden, var inte alls tunga att bära. För var gång blev jag allt starkare. När högen växt till min mage var jag nöjd. Än en gång tittade jag ner. Fortfarande sov björnen. Jag tvekade. Berg kände jag. Skog också. Men kände jag djur tillräckligt väl för att gissa hans handling? Hade jag fel skulle jag aldrig kunna rätta mig.

     Jag ropade på björnen. En gång, kort och högt! Sedan var jag tyst, med en stor sten mellan mina händer.

     Björnen var till och med väldigare för mina ögon än för min näsa. Pälsen var svartare än nattens avgrund. Jag svingade min sten och träffade honom bakom nacken. Dunsen hördes tydligt, sedan vrålet! Hans huvud var stort som två mäns och bara käft. Käften var bara tänder. Dessa slog han igen med en smäll — men stenen hade redan lämnat honom och rullade nedför berget. Björnen vände sin blick mot den. Jag svingade nästa. Han tittade fortfarande efter den första stenen när den andra träffade honom. Jag väntade inte för att se var den träffade, utan grep en till i högen och en till och en till.

     Björnen upptäckte mig nu. Jag skrek och smädade honom! Han blev så rasande att hans vrål slog mot mina öron. Men smärtan och vreden var dåliga rådgivare. Han reste sig på bakbenen och försökte nå mig med sina ramar. Det fattades honom mer än hans egen längd igen. Nästa sten träffade honom rakt i gapet. Jag hörde tänder krasas och såg blod stänka vitt omkring.

     Bergsbjörnen var en oklok kämpe. Han förstod att skydda sitt huvud men blottade i stället sin rygg. Stenarna träffade för hårt för att pälsen skulle skydda honom. Jag skyndade, ty nu skulle han förstå att flytta sig och jaga mig. Än hastigare öste jag den ena stenen efter den andra mot honom. Han tålde mer än nog till att ersätta sitt dåliga förstånd, tycktes det mig.

     Men han sviktade. Ändå drog han sig fram på avsatsen mot flodrännan, som han snabbt skulle kunna följa till den avsats jag stod på. Han var också svårare att träffa hårt nu, fast han gick långsamt. Mer kraft kom till honom. Jag öste hela högen av stenar över kanten. De skallrade och rullade om varann nedför klippan och regnade över björnen. Han hann inte undan — till det var han alltför skakad — men raset kunde inte knuffa honom från avsatsen, som jag hade hoppats. Hans ben for illa, han haltade men kom ändå vidare. Blödde ymnigt från huvud och tassar, kunde jag se, och ben hade brutits i hans kropp. Länge skulle han inte orka jaga mig innan han föll, men vrede skänkte honom kraft så stor att luften darrade. Imri, skynda!

     Jag sprang tillbaka till flodrännan och klättrade uppåt utan att se mig om. Björnen flåsade bakom mig! Jag for fram som en bergsget. Grus och sten rullade under mina fötter. Nu kom jag på att ta kylan i min tjänst och hoppade över till andra sidan floden. Jag hörde björnen plumsa i vattnet. Hans vrede drev honom förbi förnuftet.

     Jakten blev lång. Jag hoppade från den ena sidan av floden till den andra och björnen följde mig. Ideligen sänkte han sig i det kalla vattnet. Två gånger stannade han och jag fick reta honom med stenar och stämma innan han tog upp jakten på nytt. Den tredje gången blev han liggande. Jag skrek åt honom och kastade hårt flera stenar, men han ville inte resa sig. Då smög jag ner till honom, så nära att vi bara hade den smala flodens vilda vatten mellan oss.

     Bestens ögon mötte mina. De skelade och skinnet rynkades i plåga. Blod sipprade ur näsborrarna. Det väste när luften långsamt passerade genom dem. Tänderna var spräckta i bitar, blod färgade dem röda. För första gången i sitt liv var det inte andras blod han smakade. Öronen spretade sargat upp från huvudet. Ännu en sten lyfte jag och kastade rakt mot det flämtande gapet. Han vrålade — inte alls så högt nu — och lyfte sin tunga kropp.

     Långsamt steg han ner i floden, där vattnet tog honom. Benen fick inget fäste, han föll med strömmen nedför berget och stöttes mot klipporna. Jag sprang efter, såg hur han kämpade för att återvinna balansen. Nu fick han fäste och släpade sig upp ur vattnet. Bara tre tassar kunde han använda, och de darrade svårt. Mig såg han inte åt, men jag visste vart han skulle.

     Långt före honom hann jag fram till avsatsen ovanför hans grotta. Jag hann samla flera stenar framför mig innan han kom släpande på stigen nedanför. Han orkade inte flytta högen av stenar som låg i hans väg, utan klev upp på dem. Nu skulle jag lyckas! Jag vräkte mina stenar mot honom. Han orkade inte ens skydda sig längre. Han föll över kanten. Hjälplös rullade han allt fortare nedför berget och slog i klipporna utan att kunna ta emot sig. Han blev stilla vid klippans fot.

     Jag kastade stenar på honom. Han rörde sig inte och gav inget ljud ifrån sig. Jag kunde inte märka om han andades och såg inte kroppen röra sig det minsta. Hörde ingenting. Jag satte mig bara några steg ifrån honom och väntade. Det var tyst som natten, fast solen fortfarande stod högt på himlen.

     Det var skönt att sitta där. Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag tog min skarpsten och skilde björnens huvud från hans kropp. Blodet sipprade långsamt nedför berget och var inte alls varmt. Jag kastade det sargade huvudet i floden och såg det flyta på vattnet nedför berget och bort.

     Pälsen var inte mycket skadad, men väl kroppen under. Det var lätt att lossa päls från kropp men jag blev ändå trött, så trött, när jag var klar. Mina fingrar var klibbiga. Jag sköljde dem i floden och klev sedan ner i vattnet. Det var kallt men väckte min anda. Hjärtat började slå igen.

     Var så Imri, den siste, en man nu?

     Jag virade min nyvunna svarta päls runt mig, där jag satt på berget, men av björnens myckna kött ville jag inte äta. Jag hade druckit mig otörstig av vattnet. Många djupa klunkar hade det blivit och mer frågade inte min mage efter. Det var jag glad för.

(---)