Tao te ching är taoismens första och största urkund. Med de traditionellt trubbiga instrumenten från europe­iska betraktare, brukar tao­ismen sorteras till religio­nerna - det går i högsta grad att ifråga­sätta. Varken gudar, kyrkor eller ritualer hör till taostisk apparatur - där finns över huvud taget knappt någon apparatur, i alla fall inte ursprungligen.
     Denna livsfilosofi sägs ha grundats av Lao Tzu, en hög ämbetsman i Kina som ska ha levat på 500-talet före vår tideräkning. Han tröttnade på hovets och maktens intriger, lämande sitt ämbete och tog sig ut ur landet, ridande på en vattenbuffel. Vid gränsen fick han natthärbärge hos gränsvakten, som imponerades så av Lao Tzus visdom att han bad honom teckna ned sina insikter innan han lämnade Kina för gott.

Det blev en skrift om ungefär 5000 tecken, alltså lika många ord, som senare kom att delas upp i 81 verser, fyllda med stor visdom om hur världen och mänskligheten fungerar, och vad som bör göras för att finna sig tillrätta i tillvaron.
     Skriften, som numera på de flesta håll anses ha tillkommit nå­gon gång under 200- eller 300-talet före Kristus, kallades länge just för Lao Tzu, vilket helt enkelt betyder den gamle, men tog sedan namn av sina två delar, där den ena börjar med ordet tao, vägen, och den andra med ordet te, dygd - medan ordet ching står för klassiker. Den är taoismens allra främsta urkund och en klassi­ker spridd över världen i biblisk pro­portion.
     Österländskt tänkande är lika djupt impregnerat av taoismen och Tao te ching, som till exempel det europeiska har sin grund i Platon.

Den här tolkningen, som gjorts av författaren och idéhistorikern Stefan Stenudd, är den tredje någonsin på svenska (de övriga är Erik Folkes från seklets barndom, samt Alf Hen­rikssons från 50-talet).
     I den här versionen har hänsyn kunnat tas till gravfynd från 1970- och 1990-talet, med de hittills äldsta manuskripten av Tao te ching. Förutom Lao Tzus text innehåller boken omfattande kom­mentarer och för­klaringar, samt en gedigen litteraturlista.