Vi konstaterar att världen består av atomer, vilka i sin tur är uppbyggda av något påtagligt och förklarligt, som vi vet åtminstone det mesta om. Annat finns inte, säger vi, än det som vi kan observera och förklara.

     Motvilligt kan vi gå med på att det finns sådant som vi ännu inte vet allt om, men aldrig på att det finns sådant som misstämmer med det vi idag vet. är det något som enligt våra tillgängliga förklaringar inte kan äga rum, så gör det helt enkelt inte det – hur mycket det än kan verka så. På så vis är det en hel del som inte kan finnas.

     Vår världsbild vilar på de vetenskapliga san­ningarnas fasta grund, men vi glömmer att den grunden inte är äldre än fyrahundra år. Ingen ringa tidsrymd i och för sig, men inte heller den längsta av eror genom den mänskliga kulturens mångtusenåriga historia.

     Strax innan dess härskade exempelvis med dödligt allvar föreställningen om jorden som centrum i universum – och vadhelst annat som kyrkans tolkning av bibeln gjorde nödvändigt. Religionens världsbild dikterade villkoren för vetenskapen och accepterade inga upptäckter som skulle kunna rubba bibelns auktoritet.

     Först med 1600-talet började vår världsbild domineras av det empiriska tänkandet – det vill säga tesen att endast det som går att bevisa med experiment, vilka i sin tur är upprepningsbara, kan sägas finnas till. Denna naturvetenskapliga världsbild blev som en antites till den kyrkliga doktrin som härskat så länge, och snart precis lika dogmatiskt intolerant som sin föregångare.

     I vår förtjusning över det rationella, natur­vetenskapliga perspektivet glömmer vi att det kan finnas mycket i himmel och på jord som inte går att tygla med empiri, men som ändå har oför­skämdheten att fortsätta existera – någonstans, på något sätt. Tao är, förklarar Lao Tzu redan på de första raderna av Tao te ching, något sådant.

     Vi kan förvisso ge detta något ett namn, men ska inte tro att vi därmed ringat in Tao. Namnet är blott den bristfälliga, hanterliga bilden av Tao. Namn brukar inte heller förbli i evighet. De byts då och då genom historiens lopp och över länders gränser. Däremot blir det som namnen beskriver kvar, det påverkas inte.

     För en sådan storhet som Tao kvittar det lika vad vi kallar den. På svenska kan man lämpligast döpa den till Vägen.

(---)

Den kinesiska traditionen talar om balans, om mot­satta krafters likvärdighet och samgående. Den västerländska vetenskapen finner i exempelvis elektroniken precis detsamma. Plus och minus strävar outtröttligt efter att gå samman och jämna ut varandra. För mycket av det ena eller andra skapar spänning och måste förr eller senare leda till en urladdning.

     Den kinesiska polariteten heter yin och yang. Ursprungligen betydde orden och skrivtecknen för dem skuggsida och solsida, såsom den norra och den södra sidan på en trädstam. Snart hade ur detta enkla motsatspar utvecklats en hel kosmologi. Yin, skuggsidan, är komprimerande till sin natur. Yang, solsidan, är expanderande. Yin finns i det som tar emot, i mörker och tystnad, yang i det som breder ut sig, i ljus och buller. Himlen, den väldiga, är yang. Jorden, den passivt mottagande, är yin. Berget som stiger mot skyn är yang, dalen som sjunker ner i jorden är yin.

     Naturligtvis är det könen som speglas häri – yin är det kvinnliga och yang det manliga. Men läran delar inte med absoluta skilje­linjer. Yang lägrar yin, men det måste alltid finnas något av yin i yang och något av yang i yin. De renodlade tillstånden är omöjliga, groteska missfoster. En jämbördig balans mellan dem är det enda eftersträvansvärda. Varhelst det ena överväger måste det andra till, ro och jämvikt ska råda, annars uppstår spänningar och sönderfall.

     I den mest kända symbolen för yin och yang omsluter de varandra och bildar en cirkel, med yang överst som den lägrande och yin den lägrade undertill, den förra ljus och den senare mörk. En fläck av yin finns i yang och omvänt. Figuren kallas T’ai chi, det högsta ursprunget.

(---)

Vad jag i texten översatt till livsandan (i första upplagan "den flödande andan") är på kinesiska ordet chi, som också kan stavas qi eller från japanskan ki. Det representerar en alldeles speciell mening i österlandet. Chi är en energi som genomströmmar allt levande, en livsenergi om man så vill. Människan känner den ungefär på samma sätt som andningen i ett kretslopp in, genom och ut ur henne. Mestadels gör chi sin entré och sorti tillsammans med andningen, lika fördolt och livsavgörande som syret.

     Skeptikern skulle genast säga att chi inte är något annat än de okunniga forn­tida människornas aning om just syret och dess funktion. Likheten finns där. Man talar om chi som något som måste cirkulera genom oss, för att inte bli gammalt och liksom unket. När vi hejdar cirkulationen blir vi orkeslösa och förfaller, om vi stimulerar den ökar vår förmåga och vitalitet.

     Möjligen kan chi beskrivas som en form av koncentration, nära granne med självsuggestionen, vars potential även västerlandet sett talrika bevis på. Och kanske existerar verkligen chi, virvlande i spiraler någonstans mellan materiens molekyler.

     Skrivtecknet för chi består av två delar: ris och ånga – alltså det kokande riset, livsbärande näring för kineserna. Det är onekligen ett sätt att understryka chi som en vital, livsavgörande kraft. Ursprungligen lär tecknet ha bestått av den mer glödgade kombi­nationen sol, eld och rök.

(---)

Fast Lao Tzu är en så pass världsberömd gestalt att han redan i 1700-talets Europa hade det latini­serade namnet Laotius, är ingenting med säkerhet känt om honom. Det är mycket möjligt att han aldrig har existerat.

     Legenden gör honom till en samtida med Kung Fu Tzu, hos oss kallad Konfucius, till och med några år äldre än denne lika betydande kinesiske tänkare. Kanske levde då, på 500-talet före Kristus, en man som fick tillmälet Lao Tzu, vilket helt enkelt betyder ungefär gammal mästare, och kanske han formulerade de tankar som – om inte av honom själv – någon gång under de följande århundradena kom att samlas och ned­tecknas i Tao te ching.

     Historikerna vill hellre tillskriva legenden om Lao Tzu senare tiders taoister och andra oppositionella mot konfucianismen, en filosofi som i mångt och mycket är diametralt motsatt taoismen. Taoisterna ville förstås på alla sätt hävda sin mästares överhöghet. Det var då viktigt att göra Lao Tzu äldre än Kung Fu Tzu, ty i österländsk sed är gammal alltid äldst.

     Skrivtecknen för Lao Tzu är märkliga och finurliga, bestående dels av tecknet för åldring och dels tecknet för spädbarn. Lao betyder gammal och därmed så att säga automatiskt vördnadsbjudande. Att spädbarnet läggs till här skapar onekligen perspektiv – alla åldrar i en, från nyfödd till ålderman, som att verkligen hålla lärdomen av hela sitt långa liv i färskt minne. Dessutom – i västerländsk terminologi – med barnasinnet kvar.

(---)