arriba.se - böcker



Romaner

Tröst, roman av Stefan Stenudd.

Tröst

av Stefan Stenudd
Från 59:-


En man ligger i koma, med ringa chans att vakna ur den. Nära och kära på besök talar fritt ur hjärtat till honom, för de är säkra på att han inget hör. Men det gör han - ibland kanske också vad de tänker.

     För honom är det två besynnerliga världar som öppnar sig - dels den syn på honom som hans släkt och vänner oanandes röjer, dels det gradvis framträdande stora okända som lyser igenom när verkligheten börjar vittra sönder för honom.

     Stefan Stenudds roman beskriver må­hända en diffus gränszon invid döden, men det som tydliggörs är snarare livet och dess essens, vad som skulle kunna vara dess mening.




Fyra avsnitt ur boken



I ngen av dem anade det, men jag såg dem tydligt och hörde allt de sa. Där kom de till mig, en efter en av mina närmaste, och jag såg hur de sträckte ut sina själar mot mig, begrundade vår gemensamma historia och undrade vad den egentligen kunde innebära - men jag förmådde inte komma dem tillmötes. Med var och en av dem kunde det ha blivit den stora försoningen, om jag inte legat där som ett kolli, till synes inte mer än ett kadaver vars hjärta av någon outgrundlig anledning fortsatte att slå - en tid.

     I barndomen skulle jag säkert ha varit gränslöst förtjust över en sådan hemlig insyn i deras omaskerade förhållande till mig, att iaktta dem genom ett dolt titthål, inte olikt Tom Sawyers belägenhet när han osedd kunde bevittna sin egen begravning, men som det nu var plågade detta mig mer än något annat i livet.

     Det hände att jag förbannade mitt hjärtas envisa bankande. Jag förnam också mina hjärtslag påträngande tydligt och ändå distanserat, som om de kom ur en högtalare framför mig. Andra ting omkring mig, som sängen jag låg i, de blekt pastellfärgade väggarna och takets elaka lysrörsljus, var jag bara vagt medveten om. Men hjärtslagen trängde sig på och retade bitvis gallfeber på mig.

     Envisa hjärta! Jag kunde känna hur självständigt mitt hjärta arbetade, fullständigt likgiltigt för min vilja. Det hade varit så bekvämt om hjärtat helt enkelt stannat på mitt kommando, som en klocka när man drar ut dess lilla pigg för att ställa den. Visarna hejdas, tiden stannar.

     Jag vet att jag yrar. Hjärtats orubbliga marsch är en försäkran mot medvetandets vankelmodiga vilja - inte ska hela djuret stryka med bara för att medvetandet, den mest vaga och undflyende av människokroppens beståndsdelar, hamnat i dystert sinnelag. Och ändå är det ett överdrivet försiktighetsmått - om medvetandet hade kunnat stänga av hjärtat med en lika enkel manöver som med klockan vågar jag lova: det hade aldrig blivit gjort.


(---)


D et hände ibland i tonåren att vi samlades, några kamrater, sent om natten i ett rum med dämpad belysning, och prövade anden i glaset. Har alla gjort det någon gång eller var vi en sällsynt bisarr skara? Vi placerade försiktigt våra pekfingertoppar på ett upp- och nedvänt glas, som snart började glida fram och åter över en pappskiva där vi tecknat alfabetets bokstäver i cirkel. Genom att glida mellan bokstäverna stavade glaset svar på våra frågor, som snart blev ganska kusliga.

     Det var ett slags seans. Vi omringades av mörkret, trollbands av glasets obegripligt säkra färd över alfabetet, ryste och häpnade över svaren - ibland lättbegripliga själv­klarheter, ibland kryptiska och ibland rent skrämmande. Bakom svaren skymtade då och då en ganska spydig humor - och en skarp gräns för vad anden i glaset alls kunde ge upplysning om. De stora hemligheterna, sådant som gällde meningen med alltihop, gick glaset bet på. Där blev svaren bara rent nonsens.

     Den som var på tur att fråga skulle hålla glaset till munnen och viska frågan så lågt att ingen annan kunde höra. Han fick sedan inte vara med och lägga sitt pekfinger på glaset, för att inte störa svaret med sina egna förväntningar. Vi var riktigt empiriska med det hela.

     Jag minns att jag en gång ställde den för mig mest centrala frågan, så gott jag kunde formulera den: Varför finns jag till? Det vore skönt att veta, tyckte jag, och stirrade förväntansfullt på glasets färd mellan bok­stäverna. Det blev bara tre bokstäver innan glaset återvände till utgångsläget på papp­skivans mitt: M-O-R.

     Ett korrekt svar, det medges, men inte alls vad jag hade hoppats på. Jag förstod att glaset hade en övre gräns, och snart gjorde denna att mitt intresse svalnade. Allt vad glaset kunde svara på blev betydelselöst i jämförelse med vad det inte klarade av.


(---)


F örsta gången jag stöter mitt kön i hennes sköte känner jag hur jag faller ner i en djup ravin - kall, mörk, fuktig. Det är inte säkert att jag någonsin kommer upp igen. Så långt som fallet är kan jag inte överleva.

     När jag slår i mark på ravinens botten har jag en sådan hastighet att jag studsar tillbaka upp igen. På vägen upp - lika lång den - blir jag smörjd. Jag tänker på bibliska scener: Maria Magdalena smörjer sin frälsares fötter med dyra oljor. Mitt kön oljas in och blir på så vis välsignat - jag kan se hur det glänser, fast jag inte vänder blicken åt det hållet och säkert inte skulle kunna skymta något om jag så gjorde. Som en lasyr, som den blänkande ytan på grällt färgade slickepinnar, som en bratwurst i grillkiosken när den just lyfts från stekbordet.

     Nu är jag inte alls herre över min kropp, den följer bara tyngdlagen. Så snart mitt kön nått till högsta toppen vänder det och faller ner i bråddjupet igen.

     Vid andra stöten känner jag hur smidigt mitt kön löper längs med slidans tunnel, som vore de stöpta för varandra. Friktionen är minimal, så det här kan hålla på hur länge som helst. Jag faller, faller, och huvudet snurrar av svindel. Nog måste det gå undan så pass att fartvind föser mitt hår bakåt. Det är berg- och dalbana förstås, en leksak för små och stora pojkar. Inte kan något så allvarsamt som nytt liv komma till på denna lustiga tur? Det måste vara rent nys. Vi är en bilmotor - hon en cylinder och jag kolven som slår i den.

     På andra uppfärden känner jag att det inte är riktigt allt som hänger med tillbaka upp ur bråddjupet. Nej, något av mig blir kvar därnere i grottans fuktiga mörker.Vad är det? Jag vet inte, men känner det lika tydligt som om det vore en last som lyftes av mina axlar. Jag känner inte precis oro, men en stilla undran. Jo, kanske oro, när jag kontemplerar det mer. Vad går förlorat?

     Precis när jag når toppen den andra gången hämtar jag hastigt in andan, som när man ska till att dyka under vattenytan. Genast faller jag igen. Går det inte ännu fortare nu? Jag tror också att det blir varmare. Kanske är det därför som friktionen tilltar. Ja, det blir varmare och passagen är strävare, trögare. Ändå accelererar jag, helt bestämt, och det ökar förstås ytterligare temperaturen.

     Därför, när jag slår i botten den tredje gången, försöker jag trycka på lite extra, så att jag inte ska studsa tillbaka lika lätt. Kanske kan jag på det sättet retardera en smula - vem vet hur det slutar annars? Det hjälper inte ett dugg. Visst slår jag i hårdare den här gången, det till och med svider - men upp far jag ändå med minst samma hastighet som de båda föregående gångerna.

     Hon har också hastigt dragit in luft, när jag slog i botten, som om hon ville skrika. Hon försvarar sig, hennes kropp slår tillbaka. Är det därför jag studsar ännu högre upp nu?

     Vem är hon?

     Det är så fånigt. Hon ligger där under mig, spritt språngande naken i en röra av täcke, lakan och klädesplagg som vi haft alltför bråttom att få av oss - men jag kommer inte på hennes namn, har ingen aning om hur hon ser ut. Visst vet jag det egentligen, kan bara inte förmå min hjärna att fästa tankarna på sådana ting just nu. Före första stöten var det viktigt, och då visste jag det hur väl som helst - jag skulle ha kunnat uttala hennes namn baklänges, skulle ha kunnat blunda och teckna varje särdrag i hennes ansikte för min inre syn. Nu är det ett töcken.

     Jag har för mig att hon är blond, men det kanske bara är vad jag tycker att hon borde vara. Flickor borde väl vara blonda - i alla fall dem man älskar med? Jag tror vi är lika gamla men återigen - det är kanske bara hur jag tycker att det borde vara. Något säger mig att hon i själva verket är yngre än jag - så mycket som ett par år. Det är pinsamt, jag hoppas att jag har fel. Jag far ner i fjärde fallet och skäms över att göra min premiär i en yngre flickas sköte, som om det skulle vara ofarligare, oskyldigare, liksom lite fusk.

     Ja, det är min premiär. Det är väl därför jag faller så fort och så långt för varje gång. Erfarenhet får förstås en mans stånd att växa, och ju större det är desto kortare blir natur­ligtvis fallet. Vilken nybörjare jag måste vara, med dessa väldiga fall, detta bråddjup!

     Men känn efter - är det inte så att fallet blir en liten aning kortare för varje gång? Kanske växer jag alltjämt, så att jag snart ska fylla ut hela ravinen och därmed inte mer röra mig. Jag längtar efter det ögonblicket. Detta evinnerliga farande upp och ner blir man så yr av.

     Jag vet inte om det är så roligt, när man tänker efter. Jag är på väg upp efter mitt fjärde fall och tycker att jag plötsligt ser vidare omkring mig. Landskap breder ut sig runtom oss. Sängkläderna, sovrumsväggarna, fönstret där till vänster med neddragna persienner och fördragna blåvitrandiga gardiner. Hade vi inte släckt lamporna, nyss var det väl alldeles mörkt? Nej, det var nog bara jag som hade hållit ansiktet tryckt mot kudden, som ligger och pöser bredvid hennes ansikte.

     Ja, jag ser också henne nu, hastigt, suddigt, som när man tagit ett foto på någon förbirusande. Hon är inte blond. Jag var rädd för det. Och hon ser ut att vara yngre än jag, kanske flera år. Jag var rädd för det också. Jaha. Vet hon att det är min första gång? Jag minns inte hur ärlig jag behövde vara för att lirka henne hit. Jag anar att det förekom en hel del lismande och beräkning.

     "å!"

     Vem var det? Det dröjer åtskilliga förvir­rade ögonblick innan jag får klart för mig att det var jag själv.

     Jaså, det fanns mer. När jag vänder ner i det femte fallet, då har all oljan nötts bort från mitt kön, friktionen är så hög att det är ett under att jag inte fastnar mitt i tunneln - och nu känns det! Oj, oj, att det är möjligt! Jag vill gråta, jag vill tacka någon - en högre makt, en skapare eller något slags chef, som måste ligga bakom det här. Vilken överraskning! Har någon gripit tag i mitt kön och svingar mig runt i det? Har jag tappats på allt blod och fått det ersatt med etanol? I alla fall måste det vara någon som likt filippinska helbrägdagörare har stuckit in händerna i min mage och rör om bland mina tarmar, allt vad han orkar. Det är hans knådande som får mig att andas så krampaktigt och frustande. Det här kan inte vara riktigt nyttigt, det vänder ju ut och in på hela min kropp. Jag ser ingenting längre. Jag faller.

     "å!"

     Jag igen. Så hårt jag slog i marken, det måste bli blåmärken. Det känns som om jag sprack. Som en ballong fylld med vatten, när man kastar den till marken från en balkong på sjunde våningen. Plask, och så blir det blött. Jag förstår att det gick för mig, men det tog faktiskt en stund att begripa. Genast blir det liv i flickan.

     "Nej, låt bli!" utbrister hon och rycker sig ur mig, mycket lättare än jag trodde var möjligt. Ändå är det för sent, förstås.

     Genast då hon dragit sig tillbaka så att mitt kön halkat ur hennes grotta - nu är det inte alls något djup att tala om - faller jag ihop på sängen och min näsa trycks in i kudden. Jag hamnar på mage, mitt kön kläms mot madrassen, det viker sig ovilligt, fortfarande utsöndrande sin säd, tror jag, i några pulsslag.

     "Fan! Kunde du inte hålla igen?"

     Jag tycker inte om henne. Jag gräver in min hand mellan magen och madrassen, knyter den om mitt kön och pumpar lite grann, kanske mest för att jag vill känna efter, inspektera och liksom återerövra mitt kön. Under akten var det som om det hade rövats bort från mig, tagits över av främmande makt. Nu är allt som det ska igen. Jag håller ett ordentligt tag om mitt kön och känner hur det domnar bort och krymper, retirerar in i min kropp.

     Ett leende sprider sig på mina läppar, fast de är fasttryckta mot den mjuka kudden. Jag vet nog vad leendet kommer sig av. Jag vill göra om det här.


(---)


J ag minns för tusende gången hur skrämd jag blev när Jonas första gången förde döden på tal med mig. Han var bara tio år, så jag trodde att min förfäran kom sig uteslutande av att upptäcka hur stora frågor en så liten pojke behövde brottas med. Och visst var det tragiskt, kanske rentav skrämmande - men det var inte den verkliga anledningen till min plötsliga rädsla.

     "Pappa..." sa han dröjande när vi var ensamma i vardagsrummet och ingen annan i familjen verkade vara på ingång.

     Jag tror att de hade gått och handlat, såväl hans mor som tvillingarna. Själv satt jag ordentligt nedsjunken i soffan och tog klunkar ur ett stort glas med sangria. Det var mitt i sommaren, hett utomhus och kvalmigt inne. Jag bläddrade likgiltigt i en bok som jag hade försökt läsa några sidor i, men inte fastnat. Det var lördag och jag hade bestämt mig för att inte göra något nyttigt alls hela denna helg. Eftersom det var mitt på eftermiddagen och såväl vädret som stämningen dröp av sorglös lättja, var jag inte ett dugg förberedd på allvaret min son strax skulle införa i vårt ljusa, nystädade vardagsrum. Det var också märk­ligt att han valde ett så fridsamt ögonblick, i stället för till exempel en mörk höstkväll när åskan dånade och blixtar korsade himlen utanför fönstret. Han gjorde nog alldeles rätt, men mig knuffade det ur fattningen.

     "Pappa... varför dör man?"

     Jag ryckte till och vände hastigt blicken mot honom. Varje ord hade han betonat så att allvaret var uppenbart och svårmodet tydligt.

     Jonas tittade ner, så jag kunde betrakta honom utan att behöva dölja det bakom något påklistrat faderligt leende. Han var samlad, satt och klämde sina händer mellan knäna där i fåtöljen på andra sidan soffbordet. Fåtöljen var stor som ett hus omkring honom och det var bara genom att sträcka vristerna som han kunde få tårna att nå golvet. Trots solbrännan - han hade sprungit omkring hur många dagar som helst på stranden - såg han blek ut. Och trots värmen kunde jag få för mig att han satt och huttrade en aning.

     Över den lilla gestalten vilade ändå ett lugn, som i motsats till såväl fåtöljens som ämnets storlek gjorde intryck. Så små figurer borde knappast orka ta så stora, tunga ord i sin mun, tyckte jag. Proportionerna var galna. Hand­flatorna, som pressades ihop av hans knän, var för veka att ens trycka upp en kärvande bildörr inifrån, halsen var så smal att den bara periodvis orkade hålla huvudet högt, och visst måste de där två öronen vara för små för ord om livet, döden och evigheten att tränga in i. Vad skulle jag säga?

     "För att man är nöjd."

     Jag försökte göra min röst så trygg och säker att han skulle kunna ta orden till sig som en besvärjelse, en trollformel som skulle stöta undan döden från hans tankevärld - gärna allt annat grymt samtidigt. Jag trodde att jag åtminstone delvis lyckades, för stunden.


(---)

     Här är boken på AdLibris.

© Stefan Stenudd, 2003
ISBN 91-7894-024-9 (Hft.)    199 sidor
Cirkapris 237:-  www.pris: från 59:-


Stenudds BLOGG

Köp boken här:
Vill du beställa boken på Internet? Billigast är det genom Internet­bokhandlarna. Länkarna leder direkt till rätt sida hos dem.


Pris 60:- (+ porto 0-19:-)


Pris 60:- (+ porto 0-19:-)


Pris 59:- (+ porto 29:-)

Bokia
Pris 64:- (+ porto 19:-)




Arriba förlag     Box 3024, 200 22 Malmö     040-93 96 40