arriba.se - böcker

Mord, av Stefan Stenudd.

Mord

av
Från 50:-

E n person jag känner råkade ut för en olyckshändelse när han var ungefär tjugo år.

Tillsammans med två unga vänner spankulerade han sent på natten omkring i det förortsområde, där de hörde hemma. Det var vinter, mellan jul och nyår. Snön täckte marken. De flesta höghusfönstren låg i mörker och tystnaden fick stå oemotsagd.

En narkoman, sådär fem år äldre än de och uppenbarligen hög på ett eller annat, kom gående rakt emot dem. Snart var de inbegripna i ett häftigt gräl, bollande hotelser mellan sig, och plötsligt drog narkomanen upp en kniv.


Nu var det en av de tre ungdomarna som lyckades sparka kniven ur hans hand, en annan fick fatt i och slängde den, i ett ögonblick av oturlig förvirring, till den tredje.

I samma ögonblick som han höll kniven i ett säkert grepp, rusade han fram och högg narkomanen i bröstet. Sju gånger.

Narkomanen dog med en gång.


De sprang därifrån, men inom tjugofyra timmar hade polisen häktat alla tre och hela saken kom inför domstol.

Fakta var klara nog - vem som dödade vem och varför och sådant. Men domstolens bedömningsgrunder blev mer komplicerade än så.


Först och främst var det, i det närmaste, självförsvar. I det närmaste, på så vis att det kunde förklara det första hugget, kanske också det andra.

Men alla sju? Knappast.

Sedan fick de reda på något:

Den anklagade led av sockersjuka och läkarna förklarade att personer med denna sjukdom kan översvämmas av ett okontrollerbart raseri, om de befinner sig i en väldigt stressande situation.

Därför kunde han inte betraktas som helt ansvarig för sina handlingar. Han frikändes och skickades till psykiatrisk vård, för observation och behandling.

Efter några månader fick han åka hem.


Han har förresten skött sig utmärkt sedan dess.

I själva verket fick jag intrycket att hans två ledsagare, vid natten för dråpet, påverkades mer av incidenten. Så vitt jag kunde se hade de tuffare brottningsmatcher med sina samveten än dråparen själv.


En av dem berättade faktiskt för mig, härom dagen när vi råkade komma att tala om olyckshändelsen, att han då gjort upptäckten att döden smittar.

När narkomanen ymnigt blödande föll ihop på gångvägen, då kunde min vän inte slita sig. De andra ropade till honom att springa sin väg, men han stod raklång kvar och stirrade på offret, och kände hur han ofrivilligt lutade sig allt brantare, på gränsen att falla framstupa. Inom honom var det något som virvlade otåligt runt och ville ut. Livet.

Det var ytterligt nära att han hade härmat narkomanen och fallit ner precis lika död.

Att hålla sig vid liv är en ständig kamp, ack så frestande att ge upp.


Alltfort:

Om domstolens uppgift endast är att finna det korrekta straffet för den som ändat en annans liv - måste då inte den moraliska slutsatsen alltid vara densamma? Antingen är det fel att döda, eller inte.

Om det är fel, då borde det bara finnas ett straff, ett och detsamma för alla omständigheter - helt enkelt därför att brottet är detsamma.

För offret är allting annat en förolämpning.


Men naturligtvis har domstolen ingenting att göra med synd och straff. Det är bara ett spel.

Dödandet betraktas inte som omoraliskt. Så enkelt är det inte, vilket tydligt visar sig i bödelns och soldatens exempel. Som i så många andra mänskliga regler och lagar, är den avgörande omständigheten inte 'vad, utan 'vem' - dolt bakom ett 'varför'.


Rättssystemets verkliga syfte är inte att verka för offrets rätt, utan för alla andras trygghet och välbefinnande - särskilt, förstås, välbefinnandet hos dem som grundat och upprätthåller lagarna.

Vi söker inte den dödes upprättelse, må han vila i frid, utan de levandes skydd.

Det är vad domstolen i själva verket har att bedöma, fastän spelet ibland gör saken en smula förvirrande och slutsatserna vilsna.


I diabetikerns fall, till exempel, antar jag att domstolen - lyckligtvis - blev förförd av sin egen låtsaslek, när de frikände en person som mycket väl kunde få ett nytt utbrott av samma slag, att döma av läkarnas yttrande.

Bävade de inför en fällande doms krav på åtgärder mot alla människor med samma potential - det vill säga mot alla sockersjuka?

Kanske tänkte de att han förmodligen bara skulle vara en risk för narkomaner och likartade. Bara när han provocerades.

Narkomaner anses nu inte särdeles värdefulla i jordelivet. När människor i ett eller annat socialt trångmål förintar varandra, kallar polisen det självsanering. Kanske hoppades de rentav att han skulle bli ett litet reningsverk på orten?

Men där bedrog han dem. Nu ägnar han sig i stället åt att skapa liv. Balans.


Hämnden är inget mänskligt ansvar. Vi har fått veta att Gudarna vill ha ensamrätt på hämnden. Och vi fogar oss - fastän kanske mer av bekvämlighet än av lydnad.

Vi rycker upp de plantor vi betraktar som ogräs ur vår trädgård, inte för att utrota dem, utan för att skydda rosorna. Vad mer kan vi göra, än att odla vår trädgård?

Och inte ens det sköter vi särskilt förträffligt. Domare är vi inte skapta till att vara. Vem kan någonsin rättmätigt kasta första stenen?

Ändå blir åtskilliga människor stenade. Jag undrar hur.


*


En hypotes helt utan grund, ändock givande, är idén om ett universum utan Gudar. En Himmel bestående blott av troposfär, stratosfär, mesosfär, jonosfär och sedan vakuum.

Jag vet att en sådan tanke är absurd, men låt oss ändå följa den en stund. Jag ska försöka göra den stunden så kort som ämnet förtjänar.


Om det inte finns någon Gud och inget annat liv efter döden, än molekylernas vandring från ett djur, genom mylla och växter, in i nästa - ändrar det på livets och dödens lagar? Kommer de etiska aspekterna på till exempel mord att bli annorlunda?

Nej.


Fastän inget mer behöver sägas i detta ärende, överväldigas jag av - måste erkännas - resonemangets trösterika slutsatser, och vill smeka det ytterligare med mina ord. Längre ner, som man säger.

Himlens och helvetets, det godas och det ondas, lagar skulle inte ändras ett uns. Här är orsaken:


Vad som är bäst för Gudarna, oavsett om de är verkliga eller ej, är bäst också för människorna. Vad Himlen önskar är det förnämsta alternativet för jorden.

Ja. Kunde vi bara uppfylla Himlens önskemål, utan knep och själviskt förvridna tolkningar, då skulle jorden snart bli en uppehållsort som inte stod den det minsta efter.


Följdriktigt anar man att Himlen inte är något annat än den optimala utopiska visionen av vad de levandes värld skulle kunna bli. Och Gudarnas lagar är inget meritsystem för de döda, utan en bruksanvisning, gör-det-själv, över hur man gör Utopia till verklighet i de levandes värld.

Vi behöver bara läsa och följa bruksanvisningen korrekt, för att snabbt nå dit.

Jag tror att det kommer att ske. Jag ber att det ska ske.


Härda ut, ber jag också, eftersom jag inte kan motstå att upprepa detta:

Vad som är bäst för Gudarna, oavsett om de existerar eller ej, är också bäst för människor.

Kunde vi bara uppfylla Himlens önskemål, utan några knep eller själviska vantolkningar - och historien avslöjar att detta är den svåraste av uppgifter - då skulle jorden snart vara en plats som inte är det minsta underlägsen sitt upphöjda föredöme.


Ja, kanske är Himlen den utopiska visionen av en möjlig värld för de levande, och Gudarnas lagar en bruksanvisning för att nå dit.

Utopia. Vore inte det underbart?

Konstigt nog finns det de som säger nej.


*


Vi skämtar ofta om Himmelska ting och kallar dem ytterligt naiva. Ett paradis på jorden, säger vi, skulle i själva verket bli tråkigt.

Nonsens.


Förvisso är vår bild av helvetet betydligt mer upphetsande än den vi gör oss av Himlen.

Såsom i Disneyfilmen Fantasia, där djävulen dyker upp i flammande prakt, omgiven av horder av nakna män och kvinnor som sysslar med intresseväckande otillbörligheter. Och biosalongen fylls av dånande musik.

Den Himmelska domänen, däremot, skildras med en högstämd kö av gråaktiga munkar, som vandrar längs ett dystert landskap, ackompanjerade av sömniga toner. Var och en av de identiska små munkarna bär ett stearinljus, som inte förmår mycket mot scenens andliga natt.


Om det ligger till så, om detta är en adekvat beskrivning av Himlen och helvetet - vem skulle då inte välja att spendera evigheten i de lägre regionerna?

Men det är inte så.

Ärligt talat - vad kunde man vänta sig från Walt Disney?


Saligheten är vad den är, oändligt ojämförlig. Bortom ord, bortom varje världslig beskrivning. Det är inte helvetet.

Där är haken. Precis som en värld av hjältar och deras krigiska eskapader, gör sig helvetet bättre på bio. Men det är dess enda fördel.

Himlen är något helt annat.


Vi vet, eller hur?

Någon gång har vi alla smakat det. Det låter Gudarna - de undflyende - oss få:

En smakbit av Himlen och av ljuv salighet.

Var än och när än den kommer till oss, blir vi förstummade. Och resten av våra liv, oavsett hur många år oss gives, kommer att skilja sig från hur det var dessförinnan.

Ett sådant smakprov borde onekligen räcka, för att man ska leva i evig visshet om vad som bör prisas och vad som inte bör det.


*


Fredens problem är inte olikt oklarheterna med Himlen och helvetet. Det är praktiskt taget en fråga om semantik.

Ordet 'krig' har en uppenbar, kraftfull betydelse. Det andas tusen påträngande detaljer och vad Hollywoods filmindustri kallar special effects.

Ordet 'fred', däremot, är blott en negation, ett passivt ting. När man betänker hur ordet fungerar i våra sinnen, skulle det mycket väl kunna ersättas med 'okrig'.

Krig och inget krig.


Inte undra på att freden har svårigheter med att vinna uppskattning, så fort den inte lyser med sin frånvaro.

Och inte undra på att kriget blir en sådan besatthet i sinnena på både de som hävdar dess nödvändighet, av ett eller annat nobelt skäl, och de som undantagslöst fördömer det.

Ja, de flesta hjärnor blir besatta av kriget. Likaså våra samhällen, vilka egentligen inte är något annat än våra hjärnors manifestationer, faller i samma fälla.

Vi finner det omöjligt, i det långa loppet, att inte frossa i krig.


De svenska författarnas fredsorganisation - som karakteristiskt nog kallar sig Författare mot kärnvapen - ville för några år sedan sammanställa en bok om fredens glädjeämnen. Den skulle vara en inspiration för fredsarbetet och bestå av en konstnärlig form av katalog över alla fördelar med att leva utan krig.

Ett antal författare bidrog med dikter, noveller och sådant, där kriget skulle vara totalt utelämnat. Bara fredens oskattbara välsignelse, i valfri aspekt, fick skildras.


Jag deltog själv, måste jag erkänna, med en kort text om glädjen i att vakna - en glädje av ofta ganska ambivalent slag, naturligtvis, men ändå alltid att föredra framför att inte alls vakna upp. Eller så ser vi det, i alla fall.

Ärligt talat har jag ingen aning om hur det är att inte alls vakna upp.


Projektet misslyckades fullständigt.

Utan den krigets kontrast, lyckades ingen författare göra sin skildring attraktiv. Själv hade jag också gjort samma tabbe i mitt lilla prosastycke. Jag behövde kontrasten - om än outtalad - i att inte vakna, för att göra uppvaknandet tillräckligt ljuvt.


Bildkonstnärerna, som ombetts att illustrera boken, hade genast blivit klara över svårigheten och vägrade därför från början att medverka.

Det vore som att försöka teckna med bara vitt, förklarade de. Ingen svärta alls. Vad för slags teckning kunde det bli?


Men de hade fel, de var lika vilseledda som Walt Disney. Svart är inte krig, inte ondska - inte heller är vitt nödvändigtvis gott.

Krig är krig. Fred är betagande fred.

Författarnas fiasko var inte den oundvikliga följden av en paradox, utan av deras otillräckliga konstnärskap. Freden ska inte dömas därefter. Författarna, de stackars satarna, ska däremot det.

Fastän vi ofta glömmer det, är vi blott människor. En del konstnärliga bragder kräver mer än så.


Bildkonstnärernas självpåtagna oförmåga skilde sig inte mycket från författarnas fiasko. Genom att förklara det omöjligt, utan att alls försöka, bekände de sitt främlingskap inför en central detalj, som gör all skillnad i världen.

En detalj, vari lösningen på problemet ligger:

Skönhet.

I skönheten gömmer sig - ja, gömmer sig - fredens oemotståndligaste charm. Och skönheten kan vara en sjudundrande special effect.


Är det inte underligt i ett land som haft fred ända sedan 1809, i nästan två århundraden, att dess konstnärer ska vara oförmögna att skildra denna lyckliga särart?

Nej, det är inte underligt.


En av människoartens mest tragiska mekanismer, är tidsgränsen för våra minnens livaktighet. Oavsett hur horribla de är, tenderar våra minnen att blekna redan efter några år. Två århundraden kunde få Domens dag att falla i glömska.

Och reguljära mänskliga krig har nog kortare livslängd i folks medvetanden än ett Armageddon. Sålunda glömmer vi raskt krigets fasor och tenderar att längta efter något - vad som helst - som rycker oss ur vardagslivets trista monotoni.

Och det dröjer inte länge förrän vi får just det - vad som helst.


Bara en dåre kan undgå att, omedelbart och överväldigande, inse härligheten i ordet 'fred'. Bara en komplett dåre kan längta efter att den någonsin ska ta slut.

En sådan dåre, dock, behöver inte känna sig ensam.


*


Det finns många färgstarka aspekter på mord, i ett spektrum som täcker alla nyanser från den oturligt dödande snytingen utanför en bar om natten, till den moderna krigföringens massaker. Den mest imposante och ojämförligt erfarnaste av jordelivets alla mördare är dock naturen själv.

Den mor vi kallar Naturen är kolossal både som donator och inkasserare av liv. Precis som vi föredrar att betrakta oss själva.


Men där vi i regel måste arbeta som galningar för att få livet att fly en enda varelse, behöver Moder Natur endast skaka på sin kropp och vips, sveps tusenden bort.

Vår bomb är mäktig, onekligen, och ger ett förödande oväsen ifrån sig - men i jämförelse med en tyfon av ganska alldagligt format, eller jordbävningar långt ifrån rekordnivåer på Richterskalan, då är den ändock futtig.

I perspektiv av sådan ståtlighet befinner vi oss ännu bara i lekskolan. Fastän vi vill tro oss om att avancera hastigt i vår utveckling, har vi en lång väg kvar innan vi åstadkommer något lika förödande.

Gud ske lov.


Mord verkar vara vad hela ekologin handlar om.

Vi är allihop blott jägare och villebråd. Äta eller ätas. Ingen kan undfly detta gladiatorspel, vars regler verkligen hånar den som nobelt sänker sitt svärd - bara för att få huvudet kvickt avhugget och bli serverad som sin fiendes kvällsvard.

Om ett så nobelt offer vore vad Gudarna krävde av oss, då måste de ha förutsett de renhjärtades snabba utrotning, till förmån för överlevande bestars skuldbörda och fyllda magar.


Nej, den enda begränsning som Gudarna tycks sätta på detta nätverk av mord är att hålla det utanför familjen, så att säga:

Döda inte inom din egen art.

En del människor menar att lagen borde sträcka sig längre. Vegetarianer hävdar ofta att skälet till att bannlysa all fauna från tallriken, är det omoraliska i att döda levande varelser. Varelser som lever och kan känna smärta.


Nå, borde inte det innefatta också växterna?

De lever, förvisso, vilket bevisas av den drastiska förändring de går igenom om man inte vattnar dem tillräckligt. Och somliga säger, efter att ha kopplat dem till - av alla ting - lögndetektorer, att växter förvisso uppfattar sin omvärld och kan känna smärta, precis som djuren.

Kanske är den enda skillnaden mellan flora och fauna bara deras former av kommunikation. Till att börja med är växter betydligt långsammare.


Om växter är lika mycket levande som dur är, då borde en nobel karaktär avstå också från dem i sin meny. Genom ett sådant resonemang blir tyvärr hans diet raskt sparsmakad.

Frukter borde duga, antar jag. De är vad växterna producerar just för att bli ätna av djurriket - så länge inte kärnorna förstörs.

Ingen nöt, ingen kärna.


Tanken att leva enbart på frukt är beundransvärd - men är sådan kost tillräckligt näringsrik? Och skulle vi inte snart, om denna diet fick spridning bland människor, tvingas odla växter till och med mer hänsynslöst än vi gör nu - bara för att få deras frukter att räcka till? Det skulle inte fungera.

Varför kan vi inte leva på enbart solsken?


Egentligen är ju allt bara en fråga om energi.

Vad man säger gäller för universum i sin helhet, att den totala mängden energi alltid måste förbli densamma, det gäller också för människan. Vad jag förbränner, för att hålla kroppstemperaturen och för att spankulera omkring, det måste jag återvinna. Men varifrån jag får min energi - det har ingen betydelse.

Utsikten att leva på piller, på helt konstgjorda vitaminer och proteiner, är inte alltigenom motbjudande. Att leva utan att behöva döda, bara genom att blanda den ena och den andra kemiska substansen. Artificiellt, som man säger. Varför inte?

Kanske kommer vi en dag att göra det.


Men fortfarande kommer inte mord att vara bortsopat från jordens yta. Nej, den minst medgörlige av alla mördare går fortfarande lös. Vem då?

Gud, förstås.


*


Det intrikata biologiska maskineri som människan utgör, tillåter i själva verket en betydligt längre levnad än vi någonsin får.

Alla kroppens celler, utom nervsystemet, förnyas i en sådan takt att vart sjunde år är hela kroppen regenererad. Utbytt från topp till botten.

De enda irreparabla delarna av kroppen är nerverna och hjärncellerna, som ändå borde räcka till för en längre period än det hundratal år vi som mest får till vårt förfogande.


Vetenskapsmännen är förbryllade.

Varför blir vi gamla? Varför sätter åldrandeprocessen in, utan att vara av naturen påkallad?

Oavsett hur noggranna vi är med vår diet, eller hur vi håller efter våra kroppar med konditionsträning och raffinerad läkarvård - med tiden sätter ofelbart den automatiska nedbrytningen igång, alltid med dödlig utgång.


Gudar döljer sig bakom detta, förstås. Mord av gudomliga proportioner.

De har tydligen bestämt sig för att vi ska vandra på jorden blott för en tid, och sedan - vad vi än gör, vad vi än anser om det - rövas livet gradvis ifrån oss. Sugs ut ur våra bröst.


Det låter sig dock inte göras utan en viss ansträngning från deras sida. Vi människor ger sällan ifrån oss vår värdefullaste ägodel frivilligt, speciellt inte till så undflyende väsen som Gudarna.

De måste kämpa.

I många fall är kampen så ojämn att det tar föga mer än ett enda hugg mot hjärtat, för att livet ska skutta ur en människas bröst och striden vara över. Men i vissa fall måste Gudarna kavla upp ärmarna och använda sig av alla knep de kan, för att lyckas.

När det gäller somliga av de människor som vandrat på jorden, är jag säker på att segern blev synnerligen kostsam.


Eftersom de är allvetande, måste Gudarna vara förberedda på dessa svårigheter. Med några av oss tycks de också smida sina ränker i mycket god tid, och försäkra sig om kampens utgång genom att begynna den långt i förväg. Ibland så tidigt som vid vissa mäns och kvinnors själva ankomst till jordelivet.

Jag har vänner som berörs mycket tydligt av sådana gudomliga försiktighetsmått. Viljestarka och betagna av livet, är de alla.

Ödet slår dem med månget kraftfullt slag och har så gjort sedan de föddes. Gudarna håller sig tydligen inte för goda, för de i lömskom tillskansade övertagen.

De gudomliga syftena bakom dessa människors olyckor måste vara att trötta ut dem inför den avgörande striden. Att bryta ner deras motståndskraft.


I själva verket är det nog rimligt att anta att gudarna, mer eller mindre, tillämpar samma strategi på oss alla. Livet tillåts inte vara enbart glädje och gamman, för att vi inte ska binda oss alltför hårt till det.

Kan det vara förklaringen till allt lidande som pågår här? En försiktighetsåtgärd.

Ändå är det några av oss, som reser sig efter varje hårt slag - lite starkare än de var innan. Ja, somliga är verkligen en svår match för Gudarna.


De vinner ändå alltid, till slut.

Varje människas liv, hur kärt det än är henne, besegras slutligen och rycks bort. Varje stolt rygg kröks och varje hårt grepp slinter sedermera.

Varför är Gudarna obesegrade?

Helt enkelt därför att de inte slutar förrän de vunnit. Tiden är på deras sida, och den är - även för Gudarna - den mäktigaste av bundsförvanter.

De har gott om tid.


Nåväl, det är inte hela sanningen. En till medbrottsling finner de. Ytterligare en hjälpare i deras dåd, och den avgörande:

Offrets medgivande.

Liksom i varje annat mord, oavsett vilken gigant som håller yxan, måste offret med någon del av sitt hjärta tillåta det.


Och det gör vi, med tiden ganska villigt. Vi låter våra liv stjälas ifrån oss. Även de mest passionerade, de mest euforiskt livstörstiga gör det.

Fastän mirakulöst, blir livet med tiden en smula trist, eller i alla fall tröttande.

Inte i våra kroppsceller, kanske, fastän de tycks förlora sin spänst med tiden. Men i våra sinnen. Möjligen just i de substanser som aldrig förnyas?


Så en dag lutar vi oss tillbaka och blottar våra strupar och förkunnar att nu, nu kan det vara nog.

Inte ens av de delikataste maträtter kan man äta obegränsade mängder. Fast vi fortfar att betrakta de serverade läckerheterna som synnerligen smakliga, skjuter vi tallriken ifrån oss och sluter våra läppar.

Då står det Gudarna fritt att genomföra sin stöld.


*


Det slår mig att Gudarnas enda skäl för intolerans mot mord bland människor, kan vara att de vill ha det nöjet reserverat för sig själva.

Ja, det finns njutning på båda sidor om dolken:

Upphetsningen hos den som utför dådet - en upphetsning som ligger i tillfredsställelsen av att göra något oåterkalleligt. Och lättnaden hos den som mottar dolkstöten och därmed får lämna jordelivet på ett av de få sätt som inte framkallar någon som helst skam inför den där sortens Jesus.

Stor njutning.


Jag antar att mord, utfört vid en välvald tidpunkt, kan vara en närmast extatisk form av samlag mellan de två inblandade. Eller onani, om det gäller självmord.

Med Julias ord - den unga flicka som älskade så högt och hett att det vore omöjligt för henne att slå sig till ro i ett livslångt äktenskap:

"Oh, happy dagger!"


Men hon talar om den enda som inte gläds åt akten. Eller gör hon inte det?

Kanske är mordinstrumentet - fastän förnekat ett eget ord i laget - lika förtjust som de andra inblandade. Vem vet egentligen säkert att verktyget inte finner någon tillfredsställelse i att deltaga? Att vara oumbärlig för mordets genomförande, och ändå oskyldig till det.

De är inte så långt ifrån bödelns roll, med undantag för den senares möjlighet att välja - vilket naturligtvis gör all skillnad i världen.

Vilken är egentligen instrumentets upplevelse, om någon?


Ja, i sanning, om hänsyn tas till varje aspekt - är inte det vad vi allihop är, Gudar och människor, precis som de föremål vilka anses vara själlösa:

Blott verktyg.

Kanske var en gång Gudarna såväl igångsättarna som de allsmäktiga, nyckfulla härskarna över dessa spel. Men nu, efter eoner av komplex interaktion, måste de vara lika urskiljningslöst inblandade som alla andra. Vi gör allihop vad vi måste, och bereds blott ett val:

Att roas av det hela, som goda förlorare, eller att lida och klaga i varje ögonblick, från start till målsnöre.

Och vad är det för val?


Ja, ibland begrundar jag mord. Men begår jag det?

Nej.

Jag behöver inte. Det är nog, som det är. Sannerligen.

Nog!



© Stefan Stenudd, Arriba 1987
ISBN 91-85986-34-8 (Hft.)    104 sidor
Cirkapris 109:-  www.pris: 50:-

Här på Internet är boken uppdelad på fem webbsidor.



Köp boken här:
Den här boken är utgången, så den finns inte på bokhandeln. Däremot kan du kanske hitta den på antikvariat. Pröva t.ex. med en sökning på denna hemsida, som är ett samarbete mellan ett stort antal nordiska antikvariat:
Antikvariat.net