arriba.se - böcker

Mord, av Stefan Stenudd.

Mord

av
Från 50:-

S jälvmord kan gestalta sig på en mängd olika sätt, varav få lika grandiosa och hjältemodiga som indianernas. De flesta självmordsförsöken, hävdar experterna, är inte alltigenom seriöst menade. Den verkliga önskan hos självmordskandidaten är inte att finna döden, utan att påkalla uppmärksamhet åt dennes liv. Ett rop på hjälp. Som sådant är det också ett hot, nästan utpressning:

Hjälp mig, eller jag gör det på riktigt nästa gång - och då är det ditt fel!

De gör det dock sällan på riktigt. Försöken kan vara många, lika alarmerande som crescendot på en turbulent symfoni - men en final är det inte.

Trots det kan självmordsförsök bli fiasko, på det ironiska viset att de verkligen råkar leda till döden. Ett självmord som misslyckades med att misslyckas.

Hur tragisk denna malör än må vara, ger den en känsla av lättnad åt de som lämnas kvar. Men det är mycket sällsynt.


Denna morbida låtsaslek verkar vara mycket populärare bland kvinnor än bland män. Varför då?

Kan det vara så att kvinnor förhåller sig till livet mer i en sluten krets, mer rakt på sak, än de flesta medlemmarna av det motsatta könet gör?

Jag har intrycket att kvinnor sällan är så nyfikna på det utomvärldsliga som män ofta är. Sålunda, om möjligheten av ett efterlivsrikes existens har ringa betydelse för dem, borde sådana kvinnor se döden mer som ett hot, något att frukta enbart. Ickeliv.

Därmed ett utmärkt verktyg för utpressning.


Kvinnor som är mindre attraherade av döden visar den därför mindre respekt. De tvekar inte att spela på den, likt någon som inte riktigt tror på den.

Men de tror sannerligen på den. Döden själv är långt mer verklig för dem än för män. Det är allt bortanför den som inte är det. Döden är blott detta:

Ickeliv. Inte alls attraktivt.

Det kan mycket väl ha något att göra med erfarenheten av havandeskap. Är man själva smältdegeln för nytt liv, då blir det svårt att engagera sig i förunderliga drömmar och visioner om ickelivet.


En kvinna jag känner höll ständigt på att försöka ta livet av sig, när hon var i de mellersta tjugoåren. Mestadels använde hon piller, inte alltid av en sort som kunde vara fatal i någon rimligt konsumerbar kvantitet. Det hände också att hon skar sina handleder.

Hon brukade alltid ringa upp någon, omedelbart efter att ha tagit det drastiska steget. Fastän det fick några hjärtan att öka takten för resten av natten, var hon aldrig riktigt nära punkten utan återvändo.


De höll kvar henne några dagar på sjukhuset för observation, diagnosticerade henne sedan som så frisk man kan vara och visade henne, milt men bestämt, till dörren.

Jag tror inte att läkarna tog så allvarligt på det. De insisterade inte ens på att hon skulle gå någon typ av terapi. Nå, de hade förmodligen erfarenhet nog att skilja mellan hennes övningar och "the real thing".

Ändå blev det en stressfaktor för vännerna. Hennes telefonsamtal mottogs alltid med synnerligen kluvna känslor.


Om det fått hålla på riktigt länge, skulle nog själva upprepandet kunna ta död på henne. I alla fall borde alla dessa piller ha demolerat hennes lever, om hon inte slutat upp efter några år.

Vad hände?

Hon fann en man, som gjorde henne gravid.

Antagligen fick detta att sätta igång ett annat liv henne att sluta önska sitt eget livs slut. Barnet var gnistan som tände vissa instinkter inom henne, och hon glömde helt bort det där med självmord.

Tillsammans med barnet anlände något slags mening med livet, tycks det.


Vilken bättre mening med sitt liv kan man hoppas på, än en annan människas liv?

För att försäkra sig, upprepade hon snart kuren. Idag tar hennes två spädbarn upp all hennes tid och kraft. Det är de bra på.

Vad kommer att hända när de två barnen nått den ålder, då hennes vård inte längre är nödvändig för dem? Det vet man aldrig. Ännu ett barn?

Eller nådde hon slutsatsen att hon aldrig riktigt velat dö, ens när hon försökte som mest? Hennes självmordsansträngningar var enbart reaktioner på livet. Döden hade inget med det att göra.


De som verkligen vill dö, å andra sidan, visar betydligt större kompetens och handlingskraft. Deras färdsätt kan visserligen variera, men de lyckas praktiskt taget alltid nå avgång.

Ändå kan deras handling vara precis lika mycket riktad mot världen de lämnar, som gäller för de vilka aldrig ämnade ta farväl.


Ofta är deras självmord en anklagelse. De vill få sitt blod att fläcka en så stor yta som möjligt.

Deras död ska föra ett sådant oväsen, att dess eko klingar för evigt i öronen på de stackars efterlämnade.

Av någon orsak - kanske den omvända mot vad som gäller för många kvinnors självmordsbeteende - tenderar detta att vara populärast bland män.


Jag är säker på att de känner sig helt och hållet berättigade till att straffa de berörda så hårt, och jag gissar att de ofta skulle tillerkännas en sådan rätt av vem som helst som trängde in i saken. Men det verkar vara en hög grad av trångsynthet inblandad.

Att hoppa från taket på ett höghus eller framför ett tåg, eller drämma in i urberget med sin bil - det har en tendens att smärta helt andra människor än de som, med det mest långsträckta argument, skulle kunna kallas förtjänta.


Det är underligt hur skoningslösa de människor kan bli, som anser sig ha varit de minst skonade. Behandlades de verkligen med all den försummelse och grymhet, som kunde berättiga ett så rått avsked?

Min blygsamma erfarenhet säger mig i stället, att de som fått lida allra mest också är de som är minst benägna att klaga. Och de som stönar och gnisslar sina tänder ljudligast, de tycks i själva verket vara de mest privilegierade.

Smärtan måste ha sina egna relativitetslagar.


*


Det mest utdragna självmordet, också det som plågar släkt och vänner mest, är drogmissbruk. Alla hundratals exotiska narkotika, i varje tänkbar färg och smak, eller den gamla vanliga alkoholen.

Missbrukarna har måhända inte alltid som målsättning, för denna maniska förtäring av vissa kemikalier, att den ska leda till döden - men oftast vill de det.


Trycket på en T-shirt, som är populär i Sverige, säger allt:

Sprit dödar långsamt - men vem har bråttom?

Om du vill lämna den här planeten men inte känner någon omedelbar brådska och inte har alltför mycket emot - kanske till och med uppskattar - ett rejält mått av förnedring och kroppsligt sönderfall på vägen, då finns det säkerligen en drog för dig.


Uppenbarligen är detta inte den lätta vägen ut. Inte heller är det precis ett tecken på feghet. Ibland kan det dock komma från obeslutsamhet, eller åtminstone bristen på den absoluta övertygelsen.

Vad än skälet är för denna långa och prövande omväg, har den en tendens att bli för andra allt vad den är för missbrukaren själv. Man kan till och med finna den smittsam, över de känslomässiga relationernas bro.

Folk som är förunderligt fästa vid missbrukare - och sådana finns i åtminstone samma överflöd som missbrukarna själva - brukar i slutänden dela också drogen med dem.


Kanske visar det sig vid närmare prövning vara ett underbart sätt att vandra vidare? Eller ligger förklaringen helt enkelt i att missbrukaren gjorde livet för sin käresta så miserabelt, att drogen blir den enda fungerande trösten?

En riskabel affär, onekligen.


Fem socialarbetare i Sverige var engagerade i ett långtidsprojekt, med målet att bota en ensam alkoholist. En medelålders man som levde under minimala omständigheter i Stockholms närhet.

De arbetade mycket enträget, alla fem, under tre hela år. Eller var det tre socialarbetare i ett femårigt projekt?

Av någon orsak har jag svårt att uppfatta skillnaden som väldigt betydelsefull.


Hur som helst blev inte alkoholisten botad. Fast de tillfälligtvis lyckades få honom att resa sig ur rännstenen och avhålla sig från flaskan, föll han alltid tillbaka ner så fort de drog undan sina stödjande armar.

Sprit kan vara mycket övertygande, speciellt för någon med ett öra för dess musik.

När tiden för projektet löpt ut skyndade sig socialarbetarna iväg för att skriva en bok om det.

Och strax tog alkoholisten livet av sig - på det snabba sättet.


Jag är inte förvånad. Vad återstod för honom?

Aldrig mer kunde han räkna med sådan uppmärksamhet, aldrig mer vara centrum, ja, själva försörjningskällan för ett antal välartade samhällsmedborgare.

När den där uppmärksamhetens strålkastare vänts ifrån honom, blev det bara mörker.


Ingen vill egentligen lämna daghemmet och stå på sina egna ben.

Mängder av människor som får återuppleva den tidiga barndomens bekymmersfria existens - på sådana platser som fängelser eller i sjukhussängar - de vill stanna där för evigt.

I daghemmet, väl omhändertagen, med den stora världen utestängd och maten serverad på bestämda klockslag.

Vem kan klandra dem?


*


En del självmord uppfattar jag som väldigt sympatiska.

Jag hörde att i staden Göteborg, i sydvästra Sverige, är det en metod av frivilligt avsked som är den ojämförligt populäraste.

Göteborg är en industri- och rederistad, inte helt olik sådana platser som Detroit i USA och Liverpool i England.

Det här är favoriten bland självmordsmetoder hos dess manliga invånare:


När han åker hemifrån på morgonen tar självmordskandidaten med sig slangen till dammsugaren. Efter jobbet köper han som vanligt med sig kvällstidningen, men åker ut och parkerar sin bil vid vägrenen på någon ödslig landsväg utanför staden.

Han trycker fast dammsugarslangen över avgasröret och leder in den andra änden genom ett av bilens sidofönster. Motorn brummar och han slår sig ner på förarsätet, läser sin kvällstidning och gasas sakta ihjäl.


Visst är det nätt? Nätt och städat.

Men kommer den där sortens Jesus att uppskatta självmördarens hänsynsfullhet mot sin eftervärld? Låt oss hoppas det.


Ändå lämnar varje självmord, liksom varje mord, en bitter eftersmak i mun och mage på de anhöriga. Frustration. Döden kan inte göras ogjord.

Den är absolut. Där står vi, alla som blev kvar, och kan inget göra.

Inget utom att be - de hjälplösas liturgi. Be för den förlorade vännens lyckliga ankomst till det bortre riket, och be för att vi andra ska komma över förlusten.

Det är inte bara den där sortens Jesus som anklagar självmördaren. Eftervärlden gör också det.


Jag har till och med intrycket att vi skulle vilja anklaga också de som dog för någon annans hand. Ja, även de som dog för vad man, tämligen inadekvat, brukar kalla ödets hand, även till dem vill vi ropa ut:

'Hur kunde du!'

Oavsett i vilken skepnad den uppträder, betraktar vi döden som ett brott, eller hur?


*


Det gör förstås dödsstraffet till en iögonfallande paradox. Att återgälda ett brott med det allvarligaste av brott. Denna absurditet ger ytterligare belägg för att vi tenderar att se oss själva som ett slags gudar.

Mest slående är det när straffet utdelas till någon som fällts för mord. Att ta livet av mördaren och sålunda straffa honom genom att upprepa brottet, kan det verkligen berättigas?

Och är en sådan död alls något straff?


Tänk om det faktiskt finns något sådant som ett strålande rike bortom döden? Vi vet att livet här på jorden - speciellt för mördaren - kan bli ganska prövande. Avrättningen kunde då innebära en snabb lättnad för honom.

Framför den där sortens Jesus kommer han säkerligen att anklagas för att ha tagit ett liv, men bevärdigas han inte en viss nåd eftersom hans eget liv stals sammalunda? Kanske jämnar det ut hans himmelska balanser?

Det var näppeligen vårt rättssystems avsikt.


När en människa begår mord, betraktas det alltid som ett avskyvärt brott. När samhället, det mänskliga kollektivets apparatur, gör detsamma, då kallas det rättvisa. Man kan fråga sig om den där sortens Jesus håller med.

Exkluderar han verkligen denna organiserade form av tagande av liv från sin kategori av aja-baja?


Om inte, då är det en hel hoper människor som har en del att förklara, när tiden är kommen för den slutliga genomgången.

Ett antal yrken och befattningar är involverade i avrättningen, vilka deltar mer eller mindre direkt. Jag antar att den där sortens Jesus inte bara rappar den hand som slog på strömmen, eller tryckte av skottet, eller lösgjorde bilan.

Eller gör han det?


Om han inte nöjer sig med att kröka ögonbrynen blott inför avrättningens slutgiltiga verktyg, då kan saker och ting bli en smula komplicerade.

Det kräver inte ett övermänskligt långsökt resonemang för att varenda en av ett lands invånare, som inte protesterar mot dödsstraffet, ska betraktas som skyldig till varje avrättning. Medhjälp till mord, som det heter.

Är vi det?


Människors lagar, vilka tenderar att vara strängare än vi har skäl att anta Gudarnas vara, de skulle säkert komma till den slutsatsen. Men det gudomliga perspektivet - som är mer komplext, måste man erkänna, och har betydligt mer information att ta hänsyn till - skulle kunna ge en annorlunda bild.

Är det möjligen så att i deras perspektiv finns bara en skyldig, bara en ytterst ansvarig:

Bödeln.


Det är ju till syvende och sist hans hand, utan vilken inget myndighetsframkallat mord ägde rum. Vem annan, i detta nätverk av medverkande, är lika oumbärlig?

Människor med de längsta titlar och tyngsta poster må utfärda det ena dekretet eller det andra, den mest ärevördiga samling av vise och lärde må nå det mest oomtvistliga domslut - utan någon som utför straffet kommer inget alls att hända.

Utan bödeln blir det naturligtvis ingen avrättning, om inte varje dömd är så dygdig som antikens Sokrates, och frivilligt tömmer giftbägaren - oavsett om han håller med om domslutet eller ej.


Samurajerna i forntida Japan visade ofta prov på samma förvridna självdisciplin som Sokrates - i seppuku, deras rituella självmord med svärdets hjälp. Det lydiga självmordet.

Dock ställde deras metod till med ett spektakel så motbjudande att man misstänker det ha varit ett uttryck för någon slags kritik av systemet. Se mig dö, och tänk!

Men samhället har råd med många så måttliga uppror.


Hur som helst är detta tveeggade hjältemod sällsynt. En bödel höves för att andra än de noblaste av oss ska lämna jordelivet på befallning.

Utan bödelns verkställande kraft är dödsstraffet alls inget straff. Ingen domare skulle nöja sig med att döma brottslingen till:

'Döden... om jag får be.'


*


Därför är bödeln den betvingande kraft som varje domstol kräver. Och han är mördarens mördare.

Om han inte hävdar att domstolens visdom är av gudomlig art, och därför med gudomlig rätt - då finns bara ett försvar, genom vilket en mängd tveksamma gärningar har utförts och kommer att utföras:

'Jag gjorde bara mitt jobb.'


Ett sådant argument förmår föga inför själva skaparna av livets och dödens lagar - nämligen själva skaparna av liv och död.

Jaha, han gjorde sitt jobb - men var han tvungen? Det finns andra yrken.

Och även om så inte är, skulle han i gudomliga ögon ha gjort klokare i att svälta. På så vis hade han förtjänat kalvstek i Himlen när han dog.

Är han inte beredd att lida jordisk pin för de principer Gudarna givit - då måste han bereda sig på konsekvenserna i det nästa riket.


Låt oss anta att bödeln är den enda person som Gudarna finner skyldig, och låt oss anta - vilket jag allvarligt tvivlar på - att dödandet av vissa antisociala individer är nödvändigt för oss övrigas välgång.

Jag betvivlar det verkligen. Inte skulle väl Gudarna ha skapat en värld där det är nödvändigt att bryta mot deras strängaste bud?

Men låt oss, för tankegångens skull, anta att det är så.

Då blir bödeln frivilligt en fördömd i det efterkommande och därför, genom detta formidabla offer, i sanning ett helgon på jorden. Hjälte bland de levande och evigt förtappad därefter.

Gjorde han en bra affär?


Förvisso är vi människor så fästa vid varandra, så passionerat länkade till vår art, att de flesta av oss gladeligen skulle ta på sig bödelns kåpa. Att hjälpa sina medmänniskor, fastän man därmed döms till evig förbannelse - vilket martyrium är grandiosare?

Hur mycket enklare är det inte att utsätta sig för varje tänkbar plåga på jorden, den lilla tid det varar, i trygg förvissning om pris i den evighet som väntar där uppe.


Folk som tror på ett liv efter detta brukar förbereda en behaglig vistelse där. Och folk som inte gör det, de suger i sig allt de förmår av vad jordelivet har att erbjuda.

Men måste inte den där sortens Jesus förtjusas inför honom, som medvetet ger sig själv de sämsta korten.


Det sägs att för att döma rättrådigt, måste man känna till alla omständigheter. Men det tycks mig snarare som att ifall man gör det, då kan det mycket väl bli omöjligt att nå ett domslut.

Det krävs verkligen en Gud för att våga döma, när man tar i beaktande situationens hela komplexitet. Om gudomlighet är någon garanti för en rättvis dom, däremot - det återstår att se.

Kanske undviker den där sortens Jesus att döma praktiskt taget alla förbrytelser, inte av medlidande, utan av en känsla av inkompetens.


*


En annan form av socialt sanktionerat mord än avrättningen, och långt mer effektiv, är krig.

Kriget har sina egna så kallade etiska lagar, vilka av nödvändighet är betydligt mer summariska. Det friande eller fällande utslaget hänger på en enda, avgörande detalj:

Klädseln.

Vän eller fiende. Kläderna gör mannen.


Soldatens ursäkt, vilken rank han än har, för att delta i detta formidabla frosseri i ändande av folks liv, ligger inte långt ifrån vad fredstida bödlar har att säga till sitt försvar. Soldatens ordval:

'Jag lydde bara order.'

Som duktiga vakthundar gör.


Nå, fastän högt uppskattad i de flesta sammanhang, är inte lydighet ett carte blanche, varken för hundar eller människor. Allraminst för människor.

Det finns ett val - till synes alltid, i detta förvirringens universum. Olyckligtvis finns det ett val.


Fastän priset är högt väljer faktiskt många soldater att agera i enlighet med dekreten från den mest avlägsna världen. Och i krig befinner sig sannerligen Himlen så långt borta som någonsin möjligt.

Mängder av soldater vägrar att lyda när de beordras att skjuta medlemmar av sin egen art, fastän dessa bär annorlunda kläder. Tyvärr dock långtifrån tillräckligt många.


Den där groteska farsen Vietnamkriget gav ifrån sig en del förtjusande statistik. Tydligen sköt den amerikanska arméns soldater nio av tio kulor långt ovanför huvudena på folket med fel sorts kläder, och avsåg aldrig att träffa dem.

Hur fega de än kände sig då, är jag säker på att minnet kommer att få dem att rodna av stolthet när de en gång möter den där sortens Jesus.


Fienden siktade inte lika högt.

De hade anledning, en motivation som de amerikanska soldaterna desperat saknade. Men vad blir slutsatsen i det yttersta riket? Kommer skälen att väga lika tungt där?

Idén att försvara sitt land mot inkräktare, måste vara ganska alienerad i det rike som inte känner några nationaliteter och som välkomnar absolut alla.


Ett riktigt underhållande försvar, som många soldater brukar ta till, är:

'Det gällde honom eller mig.'

Gudarna skulle inte tveka en sekund att svara:

'Än sedan?'

Du offrar någon annan för dig själv, eller dig själv för någon annan. Så ser matematiken ut.

Bara den, som har en total övertygelse om ett liv efter detta, kan klandras för att ha valt det senare alternativet.


Å andra sidan - är hans övertygelse om de Himmelska lagarna verkligen orubblig, då borde han känna sig skyldig att välja det förstnämnda och skjuta, för att förneka sig själv den lätta vägen ut, och för att inte göra sin medmänniska till en syndare.

Vem vill bli domare i Himlen?


*


Ärligt talat tror jag inte att det är något problem för Gudarna. De betraktar inte omständigheterna runt våra handlingar, utan helt enkelt våra sinnens uppriktiga uppsåt.

Våra hjärtan, som vi brukar säga - de ser till vad våra hjärtan säger.

Vilken härva medvetandet än kan göra, av våra tankar och syften, så är graden av vår uppriktighet alltid uppenbar för Gudarna. Vårt innersta syfte, drivkraften bakom dådet, kan inte hållas dold för våra konstruktörer.


Vanliga dödliga, dock, kan inte läsa så finstilta diagram med någon större tillförlitlighet - om vi alls kan läsa dem. Vi måste hålla oss till de mindre diskutabla omständigheterna. Deckargåtors ständiga "who-dun-it", till att börja med. Redan här börjar vi ofta sväva.

Och sedan mer eller mindre inspirerade gissningar om varför.


Inte ens det är någon säker rutt av ställningstaganden.

Även när vi med säkerhet kan berömma oss om att känna till de faktiska omständigheterna, med allraminst till visshet gränsande sannolikhet, kräver domslutet föga mindre än geniers mentala kapacitet.

Och vi är praktiskt taget aldrig så säkra på våra fakta.


Dessutom gör vi åtskillnad mellan olika grader av illvilja i olika former av mord. Olikheter i fråga om metod såväl som i motiv.

Det kan vara dråp, i passionernas fyrbåk eller i plötslig vrede, och det kan vara planerat mord av första graden - eller ett antal nyanser mellan dem. Det kan också vara fråga om självförsvar eller en akt av förvirring, där mördaren sägs vara mindre ansvarig för sina handlingar.

Men är allt detta verkligen relevant? Det är jag inte så säker på.


*



© Stefan Stenudd, Arriba 1987
ISBN 91-85986-34-8 (Hft.)    104 sidor
Cirkapris 109:-  www.pris: 50:-

Här på Internet är boken uppdelad på fem webbsidor.



Köp boken här:
Den här boken är utgången, så den finns inte på bokhandeln. Däremot kan du kanske hitta den på antikvariat. Pröva t.ex. med en sökning på denna hemsida, som är ett samarbete mellan ett stort antal nordiska antikvariat:
Antikvariat.net