arriba.se - böcker

Mord, av Stefan Stenudd.

Mord

av
Från 50:-

S åväl på idéplanet som rent praktiskt, kan mord vara fängslande. I forna tider var det en ganska grotesk affär, förstås. Mördaren var aldrig längre bort från sitt offer, än för att det spillda blodet skulle fläcka också honom. Så ligger det inte längre till. Med undantag för de traditionella mordmetoderna, vilka utövas endast av de medellösa eller de med primitiv smak, finns idag en mängd tillvägagångssätt, som inte kräver intimare närhet till offret än det avstånd en gevärskula överbryggar.

Som det mesta i vårt högteknologiska samhälle har mord utvecklats till ett enkelt tryckande på knappar. Någonting abstrakt. Själva dess vedermöda är bannlyst från varje territorium utom mördarens egen fantasi.

Å andra sidan gissar jag att det alltid har varit just fantasin som plågat varje mördare mest.


Ur den aspekten påminner mördandet om att dö. Häri drabbas bane och offer någorlunda lika. Det är inte avgörandets ögonblick som är så skrämmande, utan den - vem vet hur långa - tid som följer.

Hur är det där, på andra sidan om dådet? Perspektivet ger samma svindel åt båda de inblandade. Hur är det i dödens rike - och hur blir återstoden av livet för den som förpassade offret dit?


Ja, den ovissheten delas lika av mördare och offer.

Även om minnet av dådet plågar mördaren av inget annat skäl än hans förväntningar på och rädsla för sådant lidande, gör inte det plågan mindre verklig.

Hjärnan är en djävulsk fälla.


Ändock är mången man och kvinna fullt beredd att, av det ena eller andra skälet, riskera den obotliga sjukdomen.

Ofta tycks skälet vara rent löjligt i sin obetydlighet. Faktiskt verkar det som om folk har mycket svårare att härda ut minimala obehag än väldiga orättvisor.

Men vika proportioner orsaken än må ha, stora eller små eller obetydliga - så tar vi, trots den ovisshetens fruktan vi är fångar i, inte sällan steget.

Varför?


Är det varje syndig gärnings frestelse, det oemotståndliga i allting som är ytterligt tabu? Det är svårt, mycket svårt att motstå impulsen att göra det avskyvärda.

Fruktan är en tilldragande, förförisk brygd. Vem vill inte smaka på katastrofen?

Det enda man egentligen behöver göra är intala sin självbevarelsedrift att det är stor chans att komma undan.

En barnlek. Vi har aldrig några svårigheter med att intala oss själva vadhelst vi önskar, bara vi önskar det.


*


Mord är ett uttryck för makt, den yttersta makten.

Människan kan uträtta många ståtliga ting - bygga broar, splittra atomer och promenera på månen. Men ingen makt är så gränslös, så gudomlig, som dessa två:

Att ge liv och att ta det.

Så naturligtvis hör de ihop. De två motsatta slutändarna på en linje. Kan det vara i detta förhållande, som frågan om varför mord alls är möjligt att begå får sitt svar?

Tänk efter:


Vi förökar oss på ett sådant sätt, man och kvinna, att vi får för oss att vara skaparna av nytt liv. Det ser verkligen ut som om vi skapar vår avkomma alldeles själva.

Ja, om en människas födelse inte kommer sig ur mer än föreningen av ett ägg och en spermie, då bör vi väl ha all rätt att kalla oss skapare. Inför vår avkomma är då vi Gudarna.

Tveklöst behandlar vi alltsom oftast våra barn på så vis, och begär av dem att bemöta oss i enlighet därmed. Skapare och skapelse.


Men i så fall, om vi betraktar oss själva som tillverkare av nytt liv - då känner vi oss även berättigade till att kassera det. Vi begynner liv, så vi ändar dem också. Det är ju alldeles rimligt.

Såg vi inte fortplantningen som vår alldeles egen bragd, då vore det nog omöjligt för oss att tänka oss - än mindre utföra - mord.

Vi är offer för ett oundvikligt hybris.


Kanske får dessa omständigheter oss att känna oss berättigade, ja, rentav skyldiga att avsluta liv lika ofta som vi begynner dem. På jakt efter balans.

I själva verket, om vi kan anklagas för att verkligen ända människors liv genom att begå mord, då måste vi sägas begynna dem genom samlaget. Vi är i så fall värda lika mycket pris för det sistnämnda, som klander för det förstnämnda.

Balans.


*


Ja, mord är något magiskt, precis som livet.

Det krävs två för att åstadkomma ett barn, oavsett om det är den verkliga skapelseakten eller ej. Det krävs också, uppenbarligen, två för att ett mord ska begås:

Mördaren och offret.

Man skulle kunna betrakta mordakten som en form av våldtäkt, där den enes vilja påtvingas den andre. En våldtäkt som bringar död i stället för nytt liv.

Ändå är jag en så pass skrockfull person att jag tror att ingendera våldtäkt kan genomföras, utan någon grad av överenskommelse mellan de medverkande.


Den sexuella våldtäkten är en akt av påtvingat intrång, där kvinnan blir spetsad. Detta spetsande är mycket svårt att åstadkomma om hon inte ger med sig det minsta.

Naturligtvis gör hon det inte villigt. Men på något sätt måste hennes muskler - om än minimalt - vara försvagade av uppgivenhetens distraktion, för att spetsandet alls ska vara möjligt att genomföra.


Ironiskt nog kan kvinnans huvudsakliga kapitulation bestå av en brist på tilltro till de egna krafterna.

Kanske ger de flesta kvinnor med sig som ett betalande av lösen. De accepterar ett ont för att undvika ett annat, permanent ont - nämligen den andra sortens våldtäkt:

Mord.


Också i mord måste offret på ett eller annat sätt spetsas, för att livet ska fly honom. Även detta spetsande kräver att måltavlan ger med sig, för att alls vara genomförbart.

Vore offrets livslust kompakt och utan sprickor - då skulle kulan missa, knivseggen slinta, giftet genast återvända samma väg som det gjorde sin entré.

Det är förvisso omöjligt att ta livet av någon som inte alls vill dö.


Därför tycks somliga människor överleva tillbud, som har all sannolikhet att sluta med katastrof.

De kliver oskadda ut ur totalkraschade bilar, kravlar upp ur vattnet ett helt dygn efter att segelbåten gick till botten, och reser sig efter att ha tumlat nerför en trappa på hundra steg. Det händer oftare än slumpen skulle tillåta.

För att inte tala om hur folk kan köra sina bilar i åratal, eller vara våghalsiga fotgängare i tät stadstrafik, eller supa sig präktigt fulla tusentals gånger, utan att råka ut för ett enda allvarligt tillbud. Vilken förtrollning är det som kapslar in dem?

Livslust.


Å andra sidan är det inte någon okrossbar kapsel. Då och då, i de malande smärtorna från livets alla småsår, i den tröttande bekantskapen med vardagens monotoni - vem vill inte stundtals dö?

En mördare med känsla för det rätta ögonblicket skulle nog finna sitt byte lätt att övertyga.


Enbart själva besvikelsen i att finna sig vara måltavla för sådana intentioner, upptäckten att man är så föraktad eller ett så förargande hinder i en annan människas väg - bara det kan ge substans åt önskan bort.

Om någon vill min död tillräckligt innerligt för att bryta mot både jordiska och Himmelska lagar för att förverkliga den - varför inte låta honom? Varför stå i hans väg?


Att förneka honom det, borde vara en stöld jämförbar med den som mördandet innebär. Han vill ta mitt liv och jag vill behålla det.

Vad ger mig större rätt än han?

Sålunda är vi inte sällan tillfreds med att bli martyrer. Om någon helhjärtat vill min död, ja, då så - låt det ske!


Inte för att det löser några problem - ej heller skapar några nya.

Till det är döden en alltför känd och alltför ofta återkommande besökare, sedan urminnes tider. Döden ändrar ingenting. Uppskjuter, måhända, eller påskyndar. Men den ändrar ingenting.

Nå, mördaren begär väl sällan mer utdelning på sitt dåd än att få tiden någorlunda på sin sida. Livet är så kort att detta lilla kan vara mer än nog.


*


Av någon orsak har jag intrycket att det mestadels är de människor vi kallar goda, vilka är villiga att ge med sig och dö. Onda människor gör sällan det.

De vi betraktar som värdefulla att ha vid liv, här på jorden, verkar vara de minst fästa vid det - och de som tuggar på livet med minst behärskning eller vilja att dela med sig, de håller fast i det med omätbar styrka.


Det är ett kostsamt tillstånd för vår värld, att så många trevliga människor kvickt vandrar vidare och de vedervärdiga stannar till synes för alltid.

Men å andra sidan - vem är den bättre martyren?

Människor lever endast för en kort tid, men vi är döda mycket, mycket länge.


Ja, de döda är så mycket viktigare än de levande. Väl döda är människor osårbara och deras personligheter åstadkommer, genom de överlevandes tankar och handlingar, förunderliga storverk.

Varje människa är ett centrum av mystiska krafter, vilka allihop släpps lösa vid ögonblicket för hennes död. Det är omöjligt att förutse eller kontrollera effekterna av denna fritagning.


Följdriktigt måste man konstatera att tidpunkten och omständigheterna för varje persons död är betydligt viktigare än någon annan händelse i våra liv. Betydelsefullare, till och med, än omständigheterna för födelsen.

Åter bekräftar det att mord är något magiskt.


*


När jag tränade den graciösa självförsvarskonsten aikido för en autentisk japansk mästare, berättade han ofta gamla legender och myter. Flertalet handlade om att donera den oskattbaraste ägodelen av alla, till den som begär det.

En underlig ägodel är livet. Stulen eller erövrad, frivilligt bortgiven eller såld för något obegripligt pris:

Genast då den lämnar sin ursprunglige ägare, upphör den att existera.

Den mest gäckande av skatter.


Ändå berättade min japanske mästare:

När en helig man blir mördad skänker han, i samma ögonblick som livet flyr honom, lycksalighet till sin bane.

En underlig belöning, onekligen, till den som provocerar Gudarna. Men detta är själva essensen i alla de japanska stridskonsterna, och faktiskt en god strategi för överlevnad:

Gå inte in i duellen med livet kärt. Nej, ge upp det, och det kommer inte att vilja skiljas från dig.

Livet är som varje älskarinna. Dyrka henne, och hon kommer att förakta dig. Försumma henne, och hon kommer att klänga sig fast vid dig. Så länge det fungerar.


Min japanske mästare levde ett liv som tyngdes av hans föregångares överlägsenhet - både de levande och de längesedan döda. Han försökte och försökte bli som en av forna tiders heliga män, men fann det betydligt mer komplicerat än att berätta deras historier.

Därför fanns en tankeväckande ambivalens i hans fascination inför legenderna om frivillig bortgång. Att förklara för sina entusiastiska studenter av stridskonsterna, att den fulländade mästaren ger frälsning till sin mördare - det borde vara en smula krävande, nästan en utmaning.

Än så länge har dock ingen fogat sig därefter.


Här är en av de fagraste historierna han berättade för mig:


*


En gammal man och hans två söner hade beslutat att lämna allt, deras hustrur och hem, för att söka lycksalighet.

Efter många års resor och umbäranden nådde de ett väldigt berg, som sades skänka fullkomnad till dem som besteg det.

Det enda man behövde göra, försäkrade byborna vid bergets fot, var att klättra upp till bergets topp, där en särskild blomma växte, sedan plocka och äta den.


Nåväl, fadern och hans två söner begynte genast sin marsch uppför bergets sida, och det blev en strapats av obebådade kval. För varje steg de tog växte sig vinden starkare och temperaturen sjönk.

Slutligen, när de kommit till den yttersta gränsen för sin uthållighet, nådde de toppen och fann blomman som växte där, rakt igenom snötäcket.


Det var en underlig blomma, mörk i färgerna och med en säregen, kraftig doft. De satte sig ner för att äta den, men fadern tvekade.

Vad för slags växt, undrade han, kunde detta egentligen vara? Den liknade ingen annan och luktade likt ingen annan. Det var verkligen inte den sorts blomma han skulle vilja plantera i sin egen trädgård.

Så han sa till sin yngste son att smaka den först och räckte över blomman till honom.

Gossen lydde sin far, men så snart hans tunga rörde vid blommans krona, föll han ihop i snön och dog.


Nu blev fadern änmer betänksam. Han betraktade sin döde son och grunnade länge på legenden om detta berg och dess blomma.

Kunde allt han hört och alla byborna vid bergets fot ha tagit så fel? Han måste veta säkert.

Så fadern bad sin äldre sonen att smaka på blomman. Och den unge mannen lydde och lyfte försiktigt blomman från den döde broderns bröst.

Men i samma ögonblick som hans läppar rörde vid dess stjälk, föll han bakåt och var död.


Fadern reste sig. Han betraktade sina döda söner med hjärtat bultande och tårar trängde fram ur ögonvrårna. Snart vände han och klev ner från berget.

Men när han nådde dess fot, vände den gamle mannen åter blicken mot bergets topp, högt däruppe. Då såg han sina två söner, skimrande av ljus, stiga upp i luften och sväva mot skyn.


*


Jag tror att denna legend talar lika sant om salighetens innersta väsen, som löken talar om världen vi lever i.

Livets kärna är ingenting, och salighetens innersta väsen, dess villkorslösa förutsättning, är döden. För de levande är den inte.

Än en gång ett skäl att begrunda mord.


Borde jag kanske vara enbart tacksam mot min mördare, om en sådan materialiserar sig, för att han sänder mig till det gudomliga riket? Och borde jag leta hela världen över för att finna honom, om han ännu ej visat sig? Eller använda all min lömskhet till att provocera fram honom bland mina grannar?


Kommer den där sortens Jesus, på andra sidan gränslandet, att vara slipad nog att genomskåda sådana ränker?

Det är han nog.

Å andra sidan, om jag gör mitt yttersta för att bevara och förlänga livet, enbart i avsikt att inte kunna anklagas för att alltför lättvindigt ha övergivit det - är inte också ett sådant tillvägagångssätt ett hån mot hans principer?


Människans medvetenhet är hennes förbannelse. Hon kan inget göra, ingenting alls, utan att vara medveten om dess implikationer och möjliga konsekvenser. Därför är vi aldrig fullständigt oskyldiga.

Och aldrig skyldiga? Jo då, alltid skyldiga.


Däri ligger den ständiga eftersmaken av en enda tugga på det legendariska äpplet. En smak som är till och med bittrare än den avslöjande lökens.

Medvetandet är en ond spiral, som spinner utan paus i våra sinnen från födelsen till dödsögonblicket - kanske också bortom det.

Inte undra på att vi ibland åtrår ett slut på allt, så mycket att vi gör vårt bästa för att påskynda dess ankomst.

Det ligger en smula tröst i att begrunda mord.


*


Indianerna ställde betydligt högre krav på livet än vi plägar göra. Eller älskade de det för högt för att kompromissa om det?

När den vite mannen behövde få sin bomull plockad, vände han sig naturligtvis först till den röde mannen för att få jobbet gjort. Där fanns han ju, nära till och i överflöd.

Den röde mannen var dock ej så lätt att övertala.


Han utvecklade aldrig det rätta handlaget för sådant arbete och när hans liv fjättrades i slaveri, då föredrog han att ge upp även det.

Den vite mannen hade inget motgift mot självmord. Fastän livet lättvindigt låter sig bemästras av världsliga krafter, kan döden inte det.

Tvingad att inse det, måste den vite mannen hämta den svarte mannen, ända från Afrika, för att få bomullen plockad. Den svarte mannen var tydligen inte så noga med sitt liv - eller vördade han det så högt att han kunde fördraga även ett så nesligt innehåll hellre än att låta livet förfaras?


Sålunda, genom att betala det yttersta priset, vann indianerna sin frihet åter.

I en annan värld skulle säkerligen detta storslagna offer av en generation, belöna sig hos alla de efterkommande. I en annan värld - inte här.

När den vite mannen inte hittade någon praktisk användning för den röde mannen, utrotade han honom, helt enkelt. En hjältemodig död, onekligen, fläckande alla vita mäns samveten evigt framgent.

Men ändock - död.


Kommer den där sortens Jesus att förbarma sig över indianernas självmord och förlåta det? Det besvärjer jag honom om. I annat fall - vad för dom har den vite mannen att vänta?

Skrämmande tanke.

Nå, jag undrar om vi egentligen allihop ärver våra förfäders synder. Förmodligen så länge vi njuter frukterna av dem.

Och det gör vi.


*



© Stefan Stenudd, Arriba 1987
ISBN 91-85986-34-8 (Hft.)    104 sidor
Cirkapris 109:-  www.pris: 50:-

Här på Internet är boken uppdelad på fem webbsidor.



Köp boken här:
Den här boken är utgången, så den finns inte på bokhandeln. Däremot kan du kanske hitta den på antikvariat. Pröva t.ex. med en sökning på denna hemsida, som är ett samarbete mellan ett stort antal nordiska antikvariat:
Antikvariat.net