arriba.se - böcker

Mord, av Stefan Stenudd.

Mord

av
Från 50:-

J ag undrar hur det känns att bli mördad. Nå, jag är ju inte överdrivet bekant med något sätt att dö på - varken ett som framkallats av en annan människas vilja, eller det slags döende som kallas naturligt. Självklart är alltihop fascinerande. Men mord i synnerhet - hur är det att utsättas för?

En markant skillnad råder mellan å ena sidan att dö av sjukdom, hög ålder eller en olycka, och å andra sidan att bli mördad.

De så kallade naturliga vägarna bort från jordelivet förklarar sig själva. Mestadels är man mycket väl förberedd på dem, fastän troligen aldrig tillräckligt.

Vid en olycka kan döden förvisso komma lika plötsligt som en mötande lastbil på andra sidan vägkröken. Men antingen hinner man uppfatta vad för hinder man törnar emot, varvid inga fler frågor kräver svar - eller så hinner man inte, varvid inga frågor uppstår.

Hur som helst är det inget mysterium.


Med mord förhåller det sig annorlunda. Det ger upphov till så många fler frågor - om man nu får tid för dem - som pockar på svar. Vem gjorde det? Och varför? Varför!

Måhända finner jag i mitt huvud förklaringen till vad jag åsamkas. Eller kanske den yppas av min bane - vilket jag i och för sig starkt betvivlar att någon mördare skulle stå till tjänst med, om inte för att därigenom försöka vinna beslutsamhet att genomföra dådet. Och i så fall är jag övertygad om att han inte kommer att lyckas.

Ändock, oavsett hur mordet förklaras för mig, är min själsliga prövning inte över. Inte det minsta.


Den tid jag har kvar för medvetna tankar kommer jag att ägna åt att varv på varv gå igenom vad för slags handlande från min sida, som skulle ha förhindrat denna final. Vad hade jag gjort fel? Varför kunde inte vi, min bane och jag, ha kommit fram till en mindre definitiv lösning?

Och vad, o vad för liv kommer detta att bereda för min attentator? Kommer mordet att verka till hans fördel, även i det långa loppet?


Sålunda skulle jag sannolikt göra denna, min allra viktigaste övergång, i ett tillstånd av yttersta frustration.

Eller bleve jag som ett helgon, och tänkte först och främst på att förlåta min mördare, såsom hjältarna i både svunna och moderna tiders legender alltid gör?

Jag tror nog att - så länge det inte betyder att hans reservation i ett eller annat slags helvete avbokas - jag gladeligt förlåter honom.


Låt ej straffa min attentator, sa den döende kung Gustaf III av Sverige, när han skjutits på operamaskeraden år 1792. Men trodde han verkligen att de skulle benåda den där armékaptenen och inte låta honom straffas på annat sätt, under återstoden av hans jordeliv, än genom det egna samvetet?

Om kungen varit övertygad om att bli åtlydd av sina undersåtar i denna sista befallning - skulle han ändå ha givit den?

Det undrar jag.


Till skillnad från moderna kulor träffade blyskrotet i kapten Anckarströms pistol så illa att det dröjde två veckor innan kungen dog. Han hade gott om tid att grunna på saken.

Alltjämt är det nog inte ett särdeles behagligt sinnestillstånd att befinna sig i, strax innan man lämnar sitt jordiska skal:

Frustration, och möjligen bittra tankar på hämnd.


Kanske finns det inte alls några spöken. Men om det gör det, då kan jag inte tänka mig någon bättre smältdegel för dem än personer som fallit offer för sina medmänniskors ränker.

Om det finns något sådant som en själ, hur skulle den kunna vända bort från en så traumatisk upplevelse för att stiga in i ett tidlöst lugn?


Man kan inte fara sin väg utan en smula sinnesfrid.

Är det möjligt för mordoffret att komma till freds med sitt brutala slut, att ödmjukt böja sig för biologins lagar och försvinna? Om han inte kan det - vad för slags död blir det?

Man bör förbereda sig för döden, vad för skepnad den än antar.


*


Några människor dör men kommer tillbaka och kan berätta om det. Lita på att det är underbara berättelser!


Ibland händer det att människor är döda en kort stund men väcks till liv igen, av medicinska ansträngningar eller av något annat. Mestadels vaknar de bara upp ur ett svart ingenting, och det är allt.

Men några få går igenom tydliga upplevelser, under den korta stunden av ickeliv, vilka verkar vara ungefär desamma i varje fall.


Det börjar med att de slocknar, men på något vis utan att bli medvetslösa. I stället beger sig deras sinnen ut på en märklig resa.

De kommer ut ur kroppen och betraktar den med en känsla av stor förvirring. Sedan far de in i en lång tunnel av ljus och färdas genom den i obegriplig hastighet. Vid tunnelns slut är det någon som närmar sig dem. En kärleksfull, strålande varelse.

Ja, någon sorts Jesus.


Denne sorts Jesus talar vänligt till dem, inte precis med ord, och hjälper dem att se hela sina liv passera revy. Från början till slut, i varje liten detalj. Allting är med.

Det måste vara en överväldigande erfarenhet, möjlig endast i ett tillstånd av ickeliv.


Själv är jag förvissad om att jag skulle explodera av en sådan repris. Jag kan inte motstå mina minnens kraft i någon särskild mängd.

All denna tid av liv som levats, ibland glädjefullt, ibland inte, som lurar bakom mig. Det är helt enkelt alldeles för mycket.

Skönt, ja, men alldeles för mycket.


Nåväl, vid vissa tillfällen i sina liv, betedde sig naturligtvis dessa kortfristiga gäster i dödens domän en smula otillbörligt. När de återser sådana incidenter blir de generade inför den där sortens Jesus.

Han är dock en mycket förstående natur.

Det verkar som om det enda straff de får för sina onda - eller mestadels bara dumma - gärningar, är detta pinsamma ögonblick. Att beskåda sina så kallade synder inför ett sådant vittne, och känna skam.


Ändå är jag förvissad om att det är ett tillräckligt hårt straff för att få den mest förhärdade syndare, den horriblaste av psykopater, att sänka sitt huvud i ånger.

Tänk efter!


Många av mina minnen är så obehagliga, för mig och mitt samvete, att jag inte ens vågar möta dem i min egen hjärnas ensamhet.

Att dela dem, lika klart och tydligt som om jag levde dem på nytt, tillsammans med en förunderlig varelse av ljus och kärlek, i själva det territorium som är gränslandet mellan livet och någonting annat - det måste vara en skärseld så het som någon brasa.

Man behöver bli förlåten.


*


Jag undrar - vilka av mina försyndelser kommer då att genera mig mest?

Inte har jag väl precis gjort en mångfald av onda gärningar. Men å andra sidan, har de kanske varit lika syndfulla i sina intentioner, som den mest bestialiska brutalitet?


Jag gissar att jag kommer att känna mig som mest skyldig inför de dåd, där jag var allra minst omedveten.

Beräkning är det mest komprometterande - att planera och utföra ett dåd, fullt införstådd och överens med dess konsekvenser. Kallblodigt, som man säger.

Blod bör inte vara kallt.


En incident dyker genast upp ur mitt minne. Fastän inte på långa vägar det mest fördärvliga jag gjort, inte heller särskilt unikt, förföljer minnet av den stunden mig alltjämt.

Så här gick det till:


När jag var ungefär tolv år gammal, stoppade en kompis och jag ner min katt i en sjömanssäck, som jag själv förfärdigat i skolans syslöjd. Vi hängde upp säcken i hatthyllan i hallen och började kasta tennisbollar på den.

Katten kämpade förstås för att komma ut, men inte särskilt länge.

Snart stillnade katten i säcken, medan tennisbollarna fortsatte att slå emot den. Jag tror nog att vi kastade dem så hårt vi kunde.


Ett underligt intermezzo.

Säkerligen grubblade katten över vad det egentligen var fråga om. Det gjorde vi grabbar också. Men å, vilken lust som vi kände av att kasta de där bollarna!

Vad som hejdade oss, antar jag, var inte riktigt våra samveten, men skammen över all njutning som det hela frambringade i oss. Njutning av någorlunda format har en tendens att avskräcka oss människor.


Katten var också mycket smart som låg stilla. Vi började oroa oss för att verkligen ha skadat den allvarligt.

När vi så till slut släppte ut katten var den alldeles oskadd - i alla fall kroppsligt. Säckväven var så grov att den måste ha skyddat katten från det mesta, fortsätter jag alltjämt att försöka övertyga mig själv om.


Medan vi fortfarande höll på att slänga de där tennisbollarna, lade jag märke till att min kompis sneglade på mig.

Jag måste erkänna att jag kastade med mycket större entusiasm än han gjorde. Delvis, men bara delvis, för att katten tillhörde - om ett sådant ord kan användas om en katt, eller om något levande väsen - min familj.

Nå, min kompis sneglade tankfullt, förbryllad över att finna sådana lustar i mig.


Hans blick, så klar och genomträngande, minns jag fortfarande mycket tydligt. Han var mitt vittne, då.

Fastän inte precis en sorts Jesus, gjorde hans närvaro mitt dåd mångfalt mer pinsamt för mig - vid det ögonblicket såväl som alltjämt.

Ändå är jag övertygad om att den där sortens Jesus kommer att hitta betydligt känsligare punkter i mitt samvete. Det skulle väl jag också kunna, förstås, om jag gjorde en ansträngning.

Det gör jag inte.


*


Folk som varit på ett kort besök i den där mystiska regionen bortom vår värld, återvänder med intrycket att det finns en bestämd regel.

Även om den där sortens Jesus mest verkar tycka att det som är gjort är gjort och bara vill släta över det, finns ändå två gärningar som han inte tar så lätt på:

Mord och självmord.


Hans aversion mot mord är inte svår att förstå. Det är inte ett Gudars påfund, utan människors. På sätt och vis.

I själva verket är detta påfund en direkt inblandning i Gudarnas planer och sabotage mot dem.

Så självfallet tar de inte lätt på det.


Men självmord? Varför accepterar de inte självmord?

Människan är given ett fritt val, och ibland en helvetisk plats att utöva det på. Några av oss räcker inte riktigt till för uppgiften, utan önskar avgå.

Inte alla ungar på nöjesparken vill åka berg- och dalbana.


När man tänker efter är det några ungar som inte vill åka - och andra som inte bara vill åka, av hela sina hjärtan, utan också lossar säkerhetsbältet, ställer sig upp i vagnen och gör allt de bara kan för att ställa till med en ödesdiger olyckshändelse.

Det är en bisarr lek, populär bland de vildaste pojkarna. Våghalsfebern.

Vad trånar de efter?


För en tid sedan spreds en hobby bland tonårspojkar i Stockholm. De åkte tunnelbanetåg - inte i vagnarna, utan mellan dem, balanserande på de grova järnlänkarna. Inte så gott om plats, förstås, och inte ett särskilt bekvämt färdsätt.

Då och då var det naturligtvis någon grabb som halkade och föll.

Den där balansakten var inte ens ett sätt att slippa betala för åkturen. Det måste ha varit en önskan om den slutliga avfärden.


*


En ung vän till mig hade ett annat sätt att hantera sitt liv respektlöst.

Vid arton års ålder fick han ett barn tillsammans med sin jämnåriga flickvän. En pojke. Min vän var väldigt stolt och fullt beredd att ägna resten av livet åt barnets välmåga.

Men hans flickvän hade tydligen andra planer. Hon slängde ut honom ur lägenheten och var inte längre ett dugg intresserad av hans kärlek och omsorg.

Några veckor senare dog babyn.


Utan några skönjbara medicinska skäl.

Sådant händer, fastän inte särskilt ofta. Plötslig spädbarnsdödlighet, kallar man det. Babyn lät bara livet slinka ur honom och läkarna kunde inte göra ett dugg åt det.

Humpty Dumpty.

Det var då, som min vän förlorade respekten för sitt liv.


Han föll ner i en djup depression. En ovanlig form av depression, på så vis att han alltid var förmögen att prata om den.

Han talade ironiskt, nästan självförlöjligande, om hur trist hans liv blivit, hur omöjligt det var för honom att känna lycka längre. Inget hopp. Och han log brett när han berättade det.


Bekännelserna blev lika alldagliga som en vanlig hälsning:

Hur står det till? Pyton, bara pyton, tack.

Det är klart att jag var bekymrad. Men det faktum att han lättvindigt pratade om saken, gjorde det så mycket svårare att komma med några tröstens ord än om han varit mer förtegen. Vad kan man säga till någon som vet blott alltför väl vad som felas honom?

Sånt är livet, pysen.


I allt högre grad visade han tecken på att hantera livet likadant som hans nyfödda son gjort - låta det slinka iväg.

Han drack en del, hängde sysslolöst än här än där, och inget hände. Då och då gjorde han halvhjärtade försök att få ihop det med nya flickor, men drog sig snabbt tillbaka. Han vägrade att låta livet få ett fast grepp om honom igen, ville inte låta någonting fresta honom till nya friska tag.

Och han började missköta sin kropp, på så vis att han snubblade omkring tygellöst även när han var bara måttligt berusad. Såg sig aldrig för, visade aldrig minsta omtanke om sin egen person.

Snart utvecklades han till vad man brukar kalla en riktig olyckskorp. Det dröjde inte länge förrän olyckan kom.


På en fest öppnade han fönstret för att kasta upp en del av ölen han druckit. Då tappade han balansen och föll ut.

Lägenheten låg tre våningar upp. Min unge vän slog i marken - inte hårt nog för att dö, men tillräckligt för att bli allvarligt handikappad för resten av livet. Han kan fortfarande visa upp sitt breda leende, men inte mycket mer av kroppen lyder honom.

Ändå fortsätter han att skämta om alltihop.


Jag undrar varför han inte dog. Ville han egentligen inte, var han alltför tvehågsen?

På något vis får jag för mig att han stympade sin kropp till den graden, bara för att hindra den från att genomföra ett självmord - om han längre fram skulle falla för frestelsen.

Ja, kanske är det så. Kanske övervägde han aldrig seriöst att ta livet av sig, djupt därinne, men var så medveten om risken att han skulle komma att ändra sig på den punkten, att det här var hans sätt att förhindra det.

Han avväpnade sig själv.


Nåväl, det fungerar. Han har inte bara lyckats göra det hart när omöjligt att utföra de nödvändiga handlingarna för att ta livet av sig, utan också skapat mer näraliggande problem att koncentrera sig på.

Det är inte lycka, förmodar jag. Ändå verkar det fungera ganska bra, än så länge.

Sånt är livet, pysen.


*


Jesus, själva den profet som insisterade på att promenera rakt mot Golgata, fast han var mycket medveten om hur det skulle sluta - han borde ha hjärta nog att tolerera självmord. Till och med att respektera det.

Självmord är något att förstå och beklaga. Men att straffa?


Å andra sidan, om man betraktar det från Gudarnas synvinkel, är orsaken till deras intolerans tydlig. För dem är självmord inget annat än mord.

Naturligtvis är det så. Om vi allihop är en Skaparguds hantverk och Han är vår Fader, då dödar vi Hans barn även om det är oss själva.

För Honom gör det ingen skillnad vems hand som höll i yxan - en av Hans skapelser har berövats livet.


Ja, vår fria vilja, vårt medvetande, är något annat än den levande kroppen, måste man medge. Om än inte alldeles bannlyst från Skapargudens famn, så är i alla fall medvetandet en smula avlägsnat från den.

Genom samma resonemang inses lätt att kroppen inte är det.

Därför, om man skärskådar det ordentligt, är det en främling som tvingar sin vilja på den oskyldiga kroppen, gudabarnet, som inget har att säga till om.


Man måste medge att oavsett hur övertygat medvetandet är om att begå självmord, så håller kroppen aldrig med om det. Kroppen vill aldrig beröva sig livet.

Så i en Skaparguds ögon är det ett mord, som alla andra.


Gud är hård. Tafsa inte på Hans barn.

Jag skulle dock uppskatta omtänksamheten högre, om Han kunde vara bara en gnutta mer förutseende. Det är inte mer än vilken annan förälder som helst försöker vara.

Å, höge Herre - var är du när vi verkligen behöver dig?

När man tänker efter - var är du?


*


Måhända är mord i själva verket en form av uppror mot Gudarna - ett sätt att demonstrera en avvikande mening mot deras. Mördare är människor som medvetet stör den Himmelska ordningen på saker och ting, och får något slags kick av det.

Fastän Gudarna ogillar det, låter de inte sin aversion leda till någon motåtgärd. De sätter inte stopp för mord.


Kanske är mord en form av pubertet. En period i vår utveckling, som vi måste gå igenom. Kan det vara ungefär som ett av de freudianska stadierna? Analt, oralt, genitalt - och mortalt.

Om den lilla bebisen insisterar på att leka med sin pillesnopp, då vet varje sensibel förälder att inte hindra honom. Annars kan han fastna i en mani att göra just det för resten av livet. Förhåller det sig så att vi måste få döda varandra, då och då, för att alls komma över detta begär?

I så fall - hur länge till?


Mord är en knepig affär. Det verkar vara det allra svåraste som finns att genomföra, första gången. Men för varje gång det upprepas, erkänner de som haft erfarenheten, går det lättare.

Människan är en anpassningsbar liten best. Mördandets horribla akt kan utveckla mer och mer av ett beroende. Som cigarretter. Man får abstinens och måste göra om det.


Abstinens är underlig. Den verkar bara komma ur vanor som är dåliga och skadliga. Eller kan besattheten, själva frosseriet i det, förvandla vad som helst till skadliga ämnen? En kvantitetens metamorfos.

Ja, det finns ju folk som hävdar att om man späder ämnen, ändrar man fullständigt deras egenskaper. Så varför inte tvärt om? Varje nyttig substans måste bli giftig i för stora doser.


Jag har hört att även vanligt vatten är giftigt, om man dricker på tok för mycket. En kvinna i Frankrike tog livet av sig genom att dricka fyrtio liter vatten.

A votre santé!

Till och med luft blir man yr av, om man andas in fort och djupt. Och om man inte andas alls, ja, då åker man också dit.

Livet är en känslig balansgång.


Begäret att döda innehåller definitivt ett stort mått av njutning. Massmördaren får något slags tillfredsställelse av att ända andras liv. Genom att sätta stopp för livsbanor tvingar han det oåterkalleliga på sina offer, och därigenom provocerar han sannerligen Gudarna.

Det är inte svårt att föreställa sig hur spännande det måste vara. Vi har varit jägare i många hundratusen år, vaktat vår arts fortbestånd genom andra vilda djurs motsträviga offer. Vi har vanan inne. Och vilket byte är en större utmaning än människan själv?


Att döda andra måste också vara ett sätt att leka med den där oemotståndliga kraften, som är förutbestämd att en dag drabba också en själv.

Jag kan inte undgå döden, kan inte hålla den stången utöver den tid som är utmätt åt mig - men jag kan skynda på dess ankomst, till såväl andra som till mig själv. Genom att framkalla döden låtsas jag styra över den. Och jag vänjer mig en smula vid tanken på att själv en gång möta den.

Ja, det kan ge en viss tillfredsställelse.


Skåda honom, min medmänniska. Han andas hårt, darrar, ögonen vidgas av skräck när slaget faller. Se blod och smärta, se hans ben vika sig och hela kroppen sjunka till marken. Sedan finns han inte mer.

Vad nu det innebär.


Det är mer upphetsande, mer hänförande än något annat, att vara katalysator i en sådan process. Att göra dödens dunkla gåta till ett verktyg i ens egen hand.

Sålunda är jag inte alltför övertygad om att Gudarnas strategi av laissez faire, om det förhåller sig så, är den allra visaste handlingslinjen. Genom att låta oss frossa i mord kanske de - i stället för att göra oss mätta på det - får oss att fastna för gott i begäret.


Är det vad som sker?

Inte så många av oss begår mord, och inte så ofta som i forna tider, har vi skäl att anta. Men när vi gör det, å andra sidan, verkar det ske i större skala än någonsin förr. Dessutom utvecklar vi fortlöpande allt effektivare utensilier för det.

Mord blir lätt en hobby, en vana, vad skäl som än ges för det. Och vi briljerar i att hitta på skäl.

Om man lägger ihop allt, så tycks vår utveckling vara aningen skev. Men det måste väl också sägas - vi slutar aldrig heller leka med våra pillesnoppar.


*



© Stefan Stenudd, Arriba 1987
ISBN 91-85986-34-8 (Hft.)    104 sidor
Cirkapris 109:-  www.pris: 50:-

Här på Internet är boken uppdelad på fem webbsidor.



Köp boken här:
Den här boken är utgången, så den finns inte på bokhandeln. Däremot kan du kanske hitta den på antikvariat. Pröva t.ex. med en sökning på denna hemsida, som är ett samarbete mellan ett stort antal nordiska antikvariat:
Antikvariat.net