arriba.se - böcker



Romaner

Ikaros över Brandbergen, av Stefan Stenudd.

Ikaros över Brandbergen

av Stefan Stenudd
Från 127:-

Betongförorter plägar skildras på ett och sam­ma eländiga vis. Grått, trist, såsom förlorat. Men innanför betongen finns liv, särdeles vitalt, som om betongen vore en katalysator. Här döljer sig också rena sago­landskapen.

     Ett sådant syns Leo hamna i, när han genom en olyckshändelse kommer en oanad förmåga på spåren - den att kunna flyga, sväva, som om gravitationen tappat greppet. Gentemot detta förhåller sig olika personer i hans närmaste omgivning synnerligen olika, medan Leo själv ofrånkomligt fortsätter i den riktning som hans upptäckt pekat ut - allt under loppet av ett veckoslut.

     En recensent föreslår att boken kan sägas gestalta en psykotisk alienation och en annan säger att den väcker en tvekan hos läsaren om vad som är realistiskt och vad som är fantastiskt. En tredje varnar för att sätta boken i händerna på ungdom, som kanske kunde få för sig att göra samma experiment som Leo.




Avsnitt ur boken


L eo var övertygad om att solen höll på att dö. När den väl försvunnit bakom horisonten skulle den aldrig mer visa sig. Inte ett ögonblick tvivlade han på att detta var den sista dagens allra sista minuter, före det eviga mörkret. Om en kort stund skulle inget annat ljus än de fjärran stjärnorna någonsin stråla från himlen.

     Det bekymrade honom inte.

     Många gånger hade Leo precis som nu andäktigt stirrat in i solnedgången, sittande i fönstersmygen. Ena benet dinglade i fria luften och det andra var böjt, med foten vilande på brädet. Han bodde högst upp, på sjunde våningen, nästan tjugo meter över marken.

     Huset omgärdades av ett smalt buskage. Det var kalt och livlöst nu vid november månads slut. Utanför planteringen låg den hårda, gråsvarta asfalten.

     Ingen människa skulle överleva ett fall till marken. Rykten gick om att en och annan katt klarat det, men Leo hade svårt att tro på dem. Inte ens om den lättaste varelse skulle ha turen att falla i buskagets tätaste parti fanns stora utsikter att den sedan skulle resa sig, borsta kvistar och torr jord från kroppen och gå därifrån.

     Inte heller det bekymrade honom.

     Leo hade sällan tittat ner mot marken, annat än de första gångerna han krupit upp i fönstret, eller ibland när polisbilarna ovanligt långsamt kröp förbi kvarteret på sin patrul­lering.

     Nej, blicken hölls i trans av den försvin­nande solen. Varken rädsla för det långa fallet eller några andra tankar rörde sig i huvudet. Han var domnad, som i dvala, och tiden gick utan att han märkte det. Senhöstens råa luft berörde honom inte. Allt han hörde var musiken från den högt uppskruvade stereon och allt han såg var det sjunkande, rodnande solklotet. Leo var alldeles borta.

(---)

Hon såg inte mycket mer än Leos silhuett och en svag ljusreflex i hans blonda lockar. Dun­täcket gled ner mot sängens fotända när Leo vred och vände på sig.

     Gunilla kände sig generad och tvehågsen. Den ivriga kroppen bredvid henne lockade men samtidigt kändes det för sent, som en vilsen repris.

     Vad drev honom? Knappast mer än den stegrande styvnaden mellan benen. Ändå fanns alla tentakler kvar mellan dem. Det hade hon känt redan kvällen innan, när Leo bjudit på konstigt te och berättat om det obegripliga. Men det här?

     Gunilla var övertygad om att hon gjorde klokast i att trycka honom ifrån sig med båda handflatorna. Men med de magra lemmarna trevande över hennes torso och den beska doften från Leos hud, luftstrålarna från hans näsborrar på hennes kind – hon kom sig inte för med någonting.

     När Leo tryckte in tungan mellan hennes tandrader kände hon genast igen den. Leos tunga. Leos händer trasslade håret till tovor och rusade över huden. Det skulle inte kunna vara någon annan.

     Alltid en sådan brådska eller alls ingen åtrå. Det fanns inga mellanting i Leo. Nu hade han så bråttom att komma ovanpå henne att han blev klumpig. Gunilla fick säga till för att få en chans att bli av med trosorna, innan han lagt sig över henne och tryckt sitt kön djupt in i hennes.

     Där lugnade han sig en smula, brådskan föll av honom, som om han äntligen hittat hem.

     Gunilla kände en märklig, sorgsen lycka över att åter sluka honom på detta vis, att känna Leo både på magen och inuti den. Förening. Det borde inte vara möjligt för honom att någonsin mer lossna från henne. I alla dessa känslors hetta borde deras skinn smälta samman. Gunilla grep om hans bakhuvud och tryckte ansiktet tätare till sig. Leo började gunga, hans djupa andetag sköljde virvlar av luft mot hennes skuldra.

     När Leo närmade sig sitt crescendo var det som om han höll på att glida ifrån henne. Trycket mot Gunillas mage och bröst lättade, stötarna trängde inte så djupt.

     "Sluta inte!" bad hon, höll hårt i hans huvud och krokade benen runt honom. Fortfarande höll han på att glida loss.

     "Nej, det gör jag inte!" svarade Leo och höjde takten, men var ändå på väg bort, som om någon drog i honom.

     Gunilla insåg vad som hände. Leo var på väg att stiga upp i luften, som han gjort i skogsdungen vid fotbollsplanen!

     Fast han inte ville det, höll kroppen på att lyfta från sängen med sådan kraft att Gunilla tydligt kände det i armar och ben. Hon knep åt, höll fast och kämpade emot, slöt honom till sig med all styrka hon kunde mobilisera.

     Leos armar var också slutna i en panisk omfamning, men han var så nära sin extas att nästan all kraft samlats till hans kön – armarna blev lama.

     Gunilla greps av skräck. Vad skulle hända? Det blev allt svårare att behålla greppet om Leo. Fast hon verkligen tog i som en tokig, fick hon inget stadigt tag. Hon tryckte sig hårt mot hans kropp men den höll ändå på att glida bort, som om inget riktigt fast och kroppsligt fanns innanför hennes omfamning. Höll han på att bli till luft?

     Trots att deras kontakt blev allt lättare fortsatte Leo att pumpa sitt skrev mot henne, som om däri låg enda räddningen. Snart skulle han glida rätt ur hennes slutna famn, upp mot taket. Snart.

     Gunillas egen kropp vibrerade av fasa. Just som armarna domnat av den fruktlösa ansträngningen och Leo gled ur hennes grepp, då skrek hon till – både av skräck och av en överraskande orgasm.

     Och sedan kände hon äntligen Leos utlösning komma, just som hans kön gled ur henne. Det ryckte i honom och hela Leo verkade nästan gå upp i rök, förlora kontur och form. Gunilla bet ihop och blundade. Fingrarna klöste hans rygg i det sista desperata fam­landet efter honom. Hon höll andan.

     I nästa sekund föll Leo. Resårerna gniss­lade och han slog emot henne så tungt att Gunilla tappade andan.

     Där blev de liggande en lång stund, alldeles stilla i djup och ljudlig andning, passivt om­sling­rade. Resårfjädrarna stillnade långsamt och det blev tyst.

     "Förlåt", sa Leo sedan. "Det var inte meningen."

     Gunilla tittade honom djupt i ögonen. Ett tyst, skrämt skratt bubblade i halsen. Allt var så tokigt, vad kunde man göra? Vad skulle hon tro?

     "Kan du inte kontrollera det?"

     "Jag vet inte. Jag vet ingenting. Det bara händer."

     "Det är för galet!" suckade Gunilla. "Ska du behöva gå i koppel hädanefter?"

     Han lutade huvudet tillbaka och såg in i Gunillas ögon. Hettande kinder och svettpärlor i hårfästet, bröstkorgen böljade in och ut.

     Han såg så sorgsen ut, tyckte Gunilla. Hon ville klappa hans rodnande kind, som man gör med små barn, och mumla tröstefulla ord.

     "Gunilla", sa Leo sakta med så mörk röst att den fortplantade sig i vibrationer genom madrass och kudde. "Jag är inte ens säker på att jag överlever."

(---)

     Här är boken på AdLibris.

© Stefan Stenudd, 1987, 2011
ISBN 978-91-7894-051-6 (Hft.)    228 sidor
Cirkapris 200:-  www.pris: från 127:-


Stenudds BLOGG

Köp boken här:
Vill du beställa boken på Internet? Billigast är det genom Internet­bokhandlarna. Länkarna leder direkt till rätt sida hos dem.


Pris 129:- (+ porto 0-19:-)


Pris 129:- (+ porto 0-19:-)


Pris 139:- (+ porto 29:-)

Bokia
Pris 127:- (+ porto 19:-)




Arriba förlag     Box 3024, 200 22 Malmö     040-93 96 40