EVIGHETEN VÄNTAR - fantasy av Stefan Stenudd --- Avsnitt ur boken

ag är. Nu befaller jag min ande.

Berg föder sand, föder jord.Jorden föder träden som föder alla djuren. Djuren föder människorna. Människa föder människa och inget mer.
     Människorna födde mig, Imri, den siste. Jag minns hur jag slank ur modersköttets famntag. Det var kallt, men ljuset kom och värmde min kropp. Solen torkade min hud. Vilken tjusning att minnas! Jag känner på nytt hur solen kittlade mig, och skrattar nu som jag gjorde då – fast mina fötter svider.
     Solen kom alltid och lockade ut mig från vår grotta. När hon somnade somnade även jag. Ja, solen var min första älskarinna. Vi blottade oss med förtjusning för varandra. Vi lekte. Vem av mitt långa livs många vänner var mig trognare? Varje morgon kom hon och väckte mig. Hon och jag, tillsammans vågade vi allt. Inga vindar förmådde spränga mellan oss. Själva havet kunde inte släcka vår eld.
     Så kom regnet. Nattens moln täckte himlen, och ville inte vika. Min älskade kämpade till slutet, men förgäves. Den sista strimman fångades av mörkret och regnet föll och slog mig med kylans gift. Råa värld! Jag ville aldrig mer gå utanför grottan, sörjde min älskarinna och trodde att hon var död. Jag blundade och ville aldrig mer slå upp ögonen för mörkret, ville inte höra fiendens smattrande mot berget. Bara min sorg fick mitt hjärta att fortsätta slå. Bara min sorg gav mig värme. Jag blev het, och min hetta kom inifrån. Jag hatade.
     Jag hatade och glömde min kärlek. Större än träden blev jag. Kraft brände som eld i mina fingrar. Jag kunde segra över regnet! Så for jag ut ur grottan och mötte fienden. Dropparna smattrade mot mitt bröst, de slog och slog, men kunde inte kuva mig. De studsade bort och deras kyla kvästes innan jag kände den. Aldrig skulle regnet kunna skada mig. Jag är Imri, den siste, och jag befallde min ande. Jag röt och spottade ut det regn som kom i min mun! Det kom inte an på mig att dö. Och regnet darrade och tystnade. Mörkret lossnade från himlen. Min sol kom tillbaka och hälsade mig.
     Som jag var stolt, då! Jag minns och värmen vaknar åter i mig, men den räcker inte längre till mina fötter. Jag har offrat mina fötter.

(---)

I grottan satt mitt folk runt elden, som de alltid suttit. De hörde samman, de hörde dit. Alla tittade på mig med kalla blickar. Jag hade dröjt länge med att komma ner från berget, ty jag såg inte var mina fötter gick. Bara Aravadias berättelser och Bädunas ansikte stod för mig.
     Dö, Imri! sa mitt folks ögon. Dö, eller visa dig aldrig för oss. Imri är inte längre en av bergets barn. Imri är ensam. I Renris huvud fanns jag inte längre, han gömde sig bakom elden. Jag vågade inte sätta mig, utan stod där stilla i evigheters evigheter. Inga tankar kom till min hjärna.
     Jag skulle gärna ha dött för att göra dem till lags, och fått stanna för all tid i bergets sköte. Renri och de andra skulle kliva över mina rester och deras ord färdas med min ande. Men jag kunde inte. Imri kunde inte dö då, han tillhörde ännu livet. Imri var inte längre bergets barn, utan livets. Ännu många, många år! Dit och inte längre var jag med dem och älskade dem. Men nu måste jag gå. Och jag gick. Sprang! Ut ur grottan, in i skogen. Inte en blick bakåt.
     Jag vet nu att berget, deras moder, kvävde dem alla. Hon stal deras ande från dem, så att de krympte och blev sjuka.
     Ingen kan stanna och överleva i det sköte som födde honom. Du lämnade livet innan den dagen, Veli, och jag förstår nu att tacka dig. Det kom på dig att dö, och på mig, den siste, att leva. Kvinnan stöter barnet ur sin kropp, sedan ur sin famn och sedan ur sitt liv. Ske det.
     Först nu är tiden nära för Imri den siste att dö. Dödens kyla äter mig nerifrån och upp, men än kan jag gå och andas och minnas. Jag minns.

(---)

Annat var det med den väldiga månen, som så underligt vandrade genom natten. När jag kisade såg jag att hon inte var så slät och vit som hon först hade tyckts mig. Nej, hon bar teckning, fläckad av grå fält som formade figurer i den vita cirkeln. Länge undrade jag över detta, vad det kunde vara som hennes yta visade. Många nätter hade jag suttit upp och skådat in i ljuset utan att bättre se. Det tycktes mig som om bilderna ändrades och bytte skepnad. Var gång min blick var nära att fästa dem, gled de undan och hon var åter vit och slät en stund, innan en ny bild formades. Dessa former var inte för lång betraktelse, utan för en flyktig blick bara. Som hon gäckade mig!
     En av dessa många svala nätter, när själva vinden somnat och inga moln skymde henne, beslöt jag att för sista gången försöka lösa månens gåta. Jag skulle följa henne! Det var lätt att lura gossen Imri, ung och ivrig, till ett sådant dåd. Månens långsamma färd lågt över träden, som om jag kunde sträcka mig på tå och röra vid henne, det var nog att förföra. För varje steg jag tog i nattmörkret tyckte jag mig komma henne närmare. Ideligen försvann hon bakom en högsträckt trädstam eller en, trots hösten, yvig krona av gren och kvist. Och var gång hon dök upp igen var hon än större och närmare. Alltid fick jag ändra riktning. Aldrig höll hon sig stadigt framför mig, hur rakt jag än kände att jag gick. Nej, först var hon på min ena sida, sedan skymdes hon ett ögonblick, och dök upp på min andra sida! Jag var för ung att förtvivla, så var gång hon flydde blev jag allt ivrigare. Nu sprang jag blint över marken, kände inget av alla buskar och grenar som skrapade mitt skinn, där inte den svarta pälsen skyddade.
     Då löstes plötsligt marken upp till intet under mig och jag föll – rätt ner – i den svartaste avgrund! Kall som själva döden lade den sig tätt inpå min kropp och stänkte i min ansikte. Det var floden!
     Den gäckande månen hade lett mig rätt ner i den nattsvarta floden. Liten frusen Imri ville vråla av ilska och slunga sitt spjut efter hennes vita cirkel. Säkert skrattade hon nu! Min päls dröp av vatten och skänkte inget skydd mot kylan på stranden.
     Men min vrede slocknade snabbt. Jag råkade se det vita månljuset glittra i flodens svarta vatten. Månen själv kunde jag se däri. Såsom Imris ansikte om dagen kunde speglas i vattnet, så gjorde också månens ansikte om natten. Jag visste inte nog av hänförelse. Alltmedan vattenytan åter lade sig slät, efter att min kropp stört den så plötsligt, trädde hennes bild tydligare fram däri. Med denna omväg blev hennes ansikte äntligen tydligt för mig. Vad jag inte kunde se genom att titta direkt på månen, det syntes nu i hennes bild i vattnet. Och det var vackert! Alla de grå bilderna i hennes cirkel rörde sig långsamt, som om de simmade likt fiskar på vattenytan, och visade mig sakta sina former.
     Jag kunde se. Jag kunde känna, nu. Allt djupare försjönk jag i detta skådespel. Inte förstod jag vad dessa bilder berättade, men jag visste nu att också månen, den stolta och gäckande, var min, och kände att jag ägde hennes hemligheter. Jag släppte henne inte med ögonen. Då och då doppade jag lätt mitt finger i vattnet och fick förundrad skåda tysta cirklar bryta ut och betvinga min vita skepnad. Hon tänjdes och kröktes av vattnet, av min rörelse som var så lätt att utföra. Underliga värld! Plötsligt slog jag till med hela handen, rakt på den plats min måne låg i vattnet. Och hon splittrades! I oändligt många delar. Överallt i det brutna vattnet gnistrade hon, också i de droppar, lyftade från ytan, som stänkte runt min hand. Jag tog bort min hand ur vattnet och långsamt samlades hennes fulla cirkel åter. Så hel som alltid.
     Så höll jag på, ända tills gryningens första solljus tuktade månen. Då lyfte jag min päls och mitt spjut. Imri gick på nytt, det sävligaste genom sin gröna mark. Mycket sömn behövde jag inte på den tiden. Två dygn var jag vaken och uppe, för att först på det tredje sova.

(---)