arriba.se - böcker

Anna-Pias KLAGOBOK, av Solveig Stenudd.

Anna-Pias KLAGOBOK

barnbok av
Från 125:-

"Anna-Pias KLAGOBOK. För säkerhets skull skriver jag det med blyerts. Det kan ju hända att jag vill ändra namnet. I den här boken ska jag skriva ner saker som jag vill klaga över. Allt sådant som jag är arg över eller är missnöjd med. När boken är fullskriven ska jag gömma den i en låda uppe på vinden. Sedan får EFTERVÄRLDEN läsa den. Kanske kommer den att förstå vad jag har varit arg på och vad jag har att klaga över."

     Det är 1943 och Anna-Pia är tio år, när hon börjar skriva sin dagbok som är en klagobok. Hon bor mitt i Stockholm. Utanför Sveriges gränser är det världskrig. Det märks även i Stockholm och i Anna-Pias liv - men det är inte bara kriget hon tänker på. Där är skolan, kamraterna, söndagsskolor, sommarkoloni, lek och skvaller och allt annat som händer omkring henne.

     "En särdeles levande barndomsskildring", skrev recensenten Eva Bejhed i Bohuslänningen. "En utmärkt högläsningsbok, när man vill diskutera andra världskriget ur ett annat perspektiv", skrev Eva Wahlström i Borås Tidning. "En jättebra bok om sanna händelser", skrev 10-åriga Aurora Borg i ICA-Kuriren och gav betyget 5 av 5.

     Solveig Stenudd, som har skrivit boken om Anna-Pia, var själv barn i Stockholm under andra världskriget.


Anna-Pias KLAGOBOK bygger på författarens egna erfarenheter som barn i Stockholm under andra världskriget. Berättelsen fortsätter i boken Anna-Pias FREDSBOK.




Avsnitt ur boken


7. Sova på halmmadrass

Det var en hel hop med ungar som samlades på Blasieholmskajen för att ta båten ut till kollo Granholma. Jag blev nästan litet förskräckt när jag såg att flera av dom var stora killar, långa som riktiga karlar. Jag förstod på sätt och vis dom småungar som grät och klamrade sej fast vid sina mammor. Hur ska det bli att vara på landet ihop med så stora killar?

     Det var pappa som följde mej till båten. Fast jag skulle inte ha gråtit även om det hade varit mamma. Jag tycker inte att det är tråkigt att åka hemifrån. Jag tycker att det är kul. Det är spännande att inte riktigt veta vart man ska. Jag är nyfiken på att få se huset vi ska bo i och sängen jag ska få sova i. Det har jag alltid varit sedan allra första gången jag reste bort utan mamma och pappa. Jag tror inte att det blir någon skillnad bara för att inte Katarina är med. Nog klarar jag mej fint utan henne.

     Jag stoppade ned min klagobok i min lilla väska. I den lilla väskan har jag också ett paket Mariekex, en påse polkagrisar, ett ritblock, pennor och suddgummi. Vi fick inte ta med oss någon dryck i flaska, sade mamma innan vi gick hemifrån. Det är synd för jag skulle vilja ha en Saftkobbel med mej. Men där fick jag tji.

     Annika och jag satt tillsammans i båten hela resan. Gerd hittade nästan genast kamrater och stack iväg till dom utan vidare. Vi såg henne i andra änden av båten där hon stod och pratade och viftade med armarna. Hon känner tydligen både pojkar och flickor i andra skolor. Undrar just hur det kommer sej? Jag undrar om jag kommer att få se så mycket av Gerd i sommar.

     Granholma är en egen liten ö alldeles för sej själv fick jag veta. Så när vi åkt några timmar med den stora Vaxholmsbåten så fick vi byta båt. Nu gick vi ned i tre mindre motorbåtar. Det var faktiskt litet läskigt att klättra ned från stora bryggan på en liten stege och hoppa i motorbåten. Nu grät några av småungarna igen. Jag tyckte riktigt synd om dom. Hur ska det gå för dom på kollo? Ska dom fortsätta och gråta?

     Jag tror aldrig jag har varit så hungrig i hela mitt liv som under den långa resan innan vi kom fram till den riktiga kollo-ön. Men som tur var fick vi gå direkt till matsalen för att äta middag. Sovsalarna skulle vi få se sedan, sade fröken som tog emot oss på bryggan.

     Fröken, ja! Det var en figur för sej det. Hon hade stora guldringar i öronen, nästan som en zigenerska. Men hennes hår var inte svart utan rödbrunt och uppsatt i stora valkar på huvudet och i nacken. Jag undrar om det var hennes eget hår allt det där, eller om det var lösvalkar under. Annika trodde att det var lösvalkar. "Sådana har min moster Ingrid också." sade Annika. Jag har träffat hennes moster Ingrid och hon har håret på samma sätt som kollo-fröken.

     Kollo-fröken heter Astrid. Det talade hon om för oss när vi satt vid ett långt bord i matsalen. Det fanns sex likadana långa bord och ett runt bord. Det runda bordet stod i en alkov för sej. Men från det bordet såg man alla de långa borden. Jag förstod genast att där skulle lärarna och ledarna sitta.

     Hela matsalen var fantastisk! Jättestor och så högt i tak att man skulle ha kunnat ställa en hel liten stuga under det. Längst uppe under taket fanns det små, små fönster runt halva salen. Det fanns smala träpelare runt om i matsalen. Alltsammans såg ut som en sal i ett slott. Golvet var av breda blankpolerade träbrädor. Och golvet knarrade när vi ungar gick in i matsalen.

     Jag såg att alla stora killar visste precis var dom skulle sitta. Dom gick i samlad klunga och satte sig vid ett bord längst inne vid fönstret. En farbror, som Annika sade kallades "Magistern" ställde sej bredvid en lucka i väggen. Han höll ett papper i handen och sade med majorsröst:

     "När ni har ätit ska jag ropa upp er allesamman. Och när ni hör ert namn ska ni resa er upp och svara ja. Är det förstått?" Han var tyst en stund, men ingen sade något. Då skrattade han snällt och sade med en helt annan röst: "Nu alla hungriga ungar, ska det bli käk!"

     Då gick det ett litet glatt sus genom matsalen. Alla begrep att han inte var så sträng som han först såg ut. Det är för resten nästan aldrig dom vuxna, tycker jag. För det mesta försöker dom bara verka stränga, liksom för att skrämma en till lydnad eller så.

     Jag tycker för det mesta om all mat. Det är bara blodpudding som jag måste riktigt tvinga i mej. Så jag hoppades att det i alla fall inte skulle vara blodpudding första middagen på kollo. Jag hade tur, det blev makaronipudding och den var busgod. Vi fick äta hur mycket knäckebröd vi ville men utan smör på. Maten hämtade vi från den lucka i väggen som Magistern hade stått vid. Bakom luckan stod vitklädda tanter som slevade upp makaronipuddingen på tallrikar och räckte till oss som stod i kö utanför. Det gick fort och med klirr. Första kvällen var det ingen som tappade någon tallrik eller spillde någon mat. Alla ungar var nog lika hungriga som jag och dom flesta var nog litet skraja också inför allt det nya.

     När vi alla hade ätit och alla hade blivit uppropade och ställt sej upp och svarat ja på sitt namn skulle vi få se sovsalarna. Jag var spänd på det. Annika har inte sagt något om hur dom såg ut. Hon glömmer sådana saker och är inte så bra på att beskriva hus och rum och sådant.

     Sovsalarna låg i ett stort gult trähus som låg intill en stor plan med fotbollsmålburar på. Det var sju sängar i det rum där Annika och jag fick plats. Gerd kom också till våran sovsal, men hon gick med självklara steg tillsammans med en flicka som vi inte kände. Dom tog sängarna längst bort från våra. Undrar varför?

     När jag ställde min lilla resväska ovanpå min säng prasslade det till. Jag tryckte ned knytnävarna i madrassen.

     "Annika", sade jag, "det är halmmadrasser!"

     "Javisst", sade hon. "Du anar inte vad bra man sover på dom!"


© Solveig Stenudd, Arriba 2002
ISBN 91-87803-39-9 (Inb.)    110 sidor
www.pris: 125:-


Köp boken här:
Den här boken är utgången, så den finns inte på bokhandeln. Däremot kan du kanske hitta den på antikvariat. Pröva t.ex. med en sökning på denna hemsida, som är ett samarbete mellan ett stort antal nordiska antikvariat:
Antikvariat.net