3. Skolgård på taket
Nog är det konstigt att jag så ofta kommer i sista minuten till skolan på morgonen. Det är särskilt konstigt för att jag bor så nära skolan. Jakobs folkskola ligger på en smal och brant gata som heter Brunnsgatan. Jag bor med mamma och pappa och min storasyster Katarina på Malmskillnadsgatan, alldeles runt hörnet från Brunnsgatan. Om jag springer tar det bara tre minuter, faktiskt. Jag brukar för det mesta springa. Det beror på att det är så roligt att springa nedför den branta Brunnsgatan.

     Men det händer så mycket just på Brunnsgatan. Flera av mina skolkamrater bor där eller på någon gata i närheten. Om man möts så börjar man prata. Där ligger också en mjölkaffär som öppnar tidigt. Utanför mjölkaffären står ofta en stor brun häst. Den heter Oskar och drar vagnen som kommer med pilsner och läskedrycker till affären. Jag kan inte låta bli att stanna och klappa Oskar. Ibland har jag med mej en bit knäckebröd till honom. Det tar lite tid att hälsa på Oskar. Ibland kommer Annika ut ur sin port. Hon vill också klappa Oskar. Alla ungar tycker om Oskar. Oskar tycker om knäckebröd.

     Så kommer lumphandlaren ut ur sin bod mitt emot mjölkaffären. Lumphandlaren heter Lundberg, så han kallas ofta Lumpberg. Han är lång och mager men går krokryggigt. För det mesta har han en grå bomullsrock på sej. Den är alltid fläckig av olja och färger. Dom stora fickorna är alltid fulla med olika grejer – mejslar, tänger och hoprullade bitar av ståltråd. Glasögonen sitter ytterst på nästippen och han tittar på oss över dom.

     – Hejsan grabbar! säger han och flinar.

     På det kan vi ju bara svara:

     – Äsch, vi är väl inga grabbar, heller!

     – Nää. Ni är förstås två fina unga damer, va? säger han och bugar sej. Så där gör han ofta när han ser oss gå förbi hans lumpbod.

     Men vi springer bara vidare nedför gatan. Både Annika och jag tycker att han är lite fånig med det där skämtet. Vuxna människor kan vara fåniga när dom ska skoja med barn. Konstigt nog tycker vi rätt bra om Lundberg ändå.

     Hans bod ligger en halv trappa ner från gatan. Boden har ett litet skyltfönster som ligger nästan nere vid trottoaren. Fönstret är smalt, så det är ganska dåligt ljus inne i boden. Gamla egendomliga verktyg och grejer ligger på en bräda i skyltfönstret. Jag brukar ibland stanna och titta på verktygen och försöka lista ut vad dom ska användas till. Det lyckas jag nästan aldrig göra, hur länge jag än funderar.

     Lite längre ner på gatan finns en firma som kör bud åt butiker. Utanför står en motorcykel och några trehjuliga paketcyklar parkerade. Där arbetar flera killar som just har slutat skolan. Dom lastar paket på flaken med väldig fart och kör iväg på sina cyklar utan att kasta en enda blick på oss. Vi beundrar dom i smyg men låtsas inte om det. Fast vi kan ju stanna en stund i alla fall och titta på när dom far iväg. Det tar också lite tid.

     Ibland kommer 55:ans buss körande Regerings­gatan fram, just som man ska gå över. Då måste man stanna och låta den passera. Nu börjar det bli bråttom. Den allra sista korta sträckan till skolan gäller det att springa fort. Som tur är så finns det en genväg till skolans port. Järnstaketet framför skolhuset kan man klämma sej genom. För det mesta kommer jag inte för sent, bara i sista minuten.

     Då och då händer det förstås att jag kommer i god tid. Då kan man alltid hinna ha lite kul på vår skolgård innan det ringer in.

     Det finns nog ingen skolgård i hela Stockholm som är så konstig som vår, för den ligger på taket till ett annat hus. Långt nedanför ligger Kungsgatan, som är en bred gata där både trådbussar och spårvagnar går. Utmed hela den sida av skolgården som ligger mot Kungsgatan löper en hög mur. Ovanpå muren finns ett högt staket av ståltrådsnät. Det är så högt för att inte någon unge ska kunna klättra upp där och ramla ner på Kungsgatan. Den som ramlar ner skulle slå ihjäl sej, den saken är klar.

     En morgon i slutet av november kom jag ovanligt tidigt till skolan. Det var ännu ganska mörkt på skolgården, för solen hade inte gått upp, men jag såg en klunga ungar intill muren. En mörk liten figur klängde på murkanten. Det var Ingvar i min klass. I klungan intill stod flera andra av mina klasskamrater. Det var Lennart, Arne, Gunnar, Maud, Gerd och Hjördis.

     – Han har fastnat med skallen, viskade Maud till mej.

     Ingvar hade huvudet utanför ståltrådsnätet och höll sej fast med händerna i murkanten. Han stönade men rörde sej inte.

     – Kan vi inte dra ner honom innan vaktis kom­mer? föreslog Gunnar.

     – Ståltrådsnätet är trasigt där, sa Hjördis. En vass pigg sitter alldeles intill hans öra.

     – Den river nog av hans öra om man drar i honom, sa Gerd dramatiskt.

     – Hjääälp! pep Ingvar ynkligt.

     – Varför klättrade du upp där? kläckte jag ur mej. Det var ingen bra fråga.

     – Man kan också fråga hur han kunde klara det, han som är så liten, sa Arne. Det var inte heller bra sagt.

     Arne såg skadeglatt på Ingvar, som verkligen satt i knipa. Dom två är alltid i luven på varandra, mest för att Ingvar är en sådan retsticka. Han kan aldrig låta bli att reta Arne för hans hästintresse.

     – Det är nog bäst att jag går och hämtar vaktis i alla fall, sa Hjördis som alltid är förnuftig. Annars kommer han inte loss.

     Hon gick med långa, bestämda steg till vaktis kon­tor på nedre botten i skolhuset. Efter en kort stund kom vaktis med en trappstege i handen. På ett litet kick hade han lirkat loss Ingvar från ståltrådsgallret och lyft ner honom på skolgårdens asfalt.

     – Vad i all sin dar hade du uppe på muren att göra? Du vet ju att det är förbjudet, sa vaktis till Ingvar som gned sej på örat och såg snopen ut.

     Vi tittade alla förväntansfullt på Ingvar för att få höra hans svar.

     – Jag ville visa att man kan hoppa upp dit fast man är liten till växten, svarade Ingvar och såg morsk ut.

     Vaktis skrattade och sa:

     – Nu tänker du väl inte göra om det i alla fall?

     – Nää, aldrig i livet!

Första boken om Anna-Pia heter Anna-Pias KLAGOBOK och finns här:

Anna-Pia skriver dagbok om sitt liv i Stockholm på 1940-talet, när det är världskrig. Hon har så mycket att klaga på att hon kallar det sin KLAGOBOK.