Qi är det kinesiska begreppet för livsanda, en grundläggande kraft som genomsyrar allt levande. Det är centralt i exempelvis aku­punktur, qigong, reiki och de österländska kampkonsterna, och är inget konstigt alls.
     Den mest näraliggande väster­ländska motsvarigheten är nog inspi­ration, men det finns en avgörande skillnad mellan öster­ländskt och väster­ländskt. Vi plägar betrakta detta sköna andliga rus som något vi överfars av eller överges av, helt utanför egen kontroll. Hos österlän­ning­arna, dock, är detta något man själv kan styra över – väcka, stimulera, öka och använda.
     Därför är den här boken koncentrerad på det rent prak­tiska – hur du väcker din qi, får den att växa och sedan an­vänder dig av den. Inspirationen är i din egen hand, att mana fram som du själv önskar.
     Det är inte ens svårt. Övningarna i den här boken är rudimentärt enkla, genomförbara för envar. Särskilt mycket tid tar de inte heller. Det finns bara en hake: du måste upprepa dem, helst dagligen, och räkna med att göra det tillräckligt länge för att etablera nya vanor, för att din kropp naturligt och utan att du behöver tänka på det ska agera på det sätt som stimulerar din qi.
     Sedan ska du märka att livet får en annan lyster.
     Ge det en chans.
(---)


De här övningarna är mycket verkningsfulla. Du kommer att göra tydliga framsteg. Dess­utom är de rent barnsligt lätta, kräver varken vighet, fysisk kraft, kondition eller andra atletiska förmågor. Inte heller tar de lång tid att genomföra. Det låter för bra för att vara sant, och naturligtvis finns en hake:
     Man måste upprepa dem, igen och igen, över en lång tid.
     Även om du känner att du gjort väldiga framsteg efter bara några gånger ska du inte låta dig nöja, för då är risken stor att du snart är tillbaka till ruta ett igen. Det beror på att övningarna bear­betar sådant som håll­ning och andning, bete­enden som har blivit så självklara delar av din vardag att de är automatiska. Du måste etablera nya vanor i hur du andas och vilken hållning du intar. En ny automatik, för att inte de gamla dåliga vanorna ska komma tillbaka. Det kräver tid.
     Det hjälps inte om du under en första intensiv tid gör övningarna hur utdraget som helst varje dag – det är inte ens rekom­mendabelt. Några få gånger i följd är nog för de flesta övningarna, därutöver saknar det mening. I stället måste du räkna med att hålla på med denna bearbetning av dina vanor i månader och år.
     Jag vågar påstå att det inte alls kommer att bli monotont, eftersom framgångarna har sina inbyggda belöningar – och de är storslagna. Så ge dig till tåls. Besluta dig för att investera en god portion av din framtid i detta. Då ska redan från första dagen effekten av övningarna vara mer genom­gripande än om du blott tänker dig att testa en smula.
(---)


En särskild brist i nutidsmänniskors hållning är axlarnas position, som tenderar att vara ansträngt framåtskjuten av allt skrivbords­arbete och vad det kan vara. Det återverkar på såväl nacken som hela bröstkorgen. Ovanstående övning kommer inte riktigt åt det problemet. Därför kan den här enkla metoden vara ett gott komplement, just för att komma tillrätta med axlarna.
     Den kan utföras varje gång du står upp i föregående övning, efter att du stått stilla en liten stund och bara vilat i den positionen. Du kan också korrigera axlarna närhelst du har lust eller känner behov, övningen fungerar utmärkt alldeles för sig själv.

1. Stå raklång med armarna hängande längs sidorna och fötterna på ungefär axelbredds avstånd. Koppla av.
   
2. Sträck ut armarna vågrätt rakt åt sidorna, så att de befinner sig på axelhöjd. Sträck också ut dina pek­fingrar, som om du pekar åt båda hållen på något som är riktigt långt borta. Du ska inte tänka att det är från axlarna du pressar ut dina armar, det blir anspänt. I stället ska du koncentrera dig på att pekfingrarna pekar riktigt långt bort. Förstärk det gärna genom att kasta blickar åt båda hållen. Om du har bekantat dig med andningsteknik är det bäst om du andas ut långdraget i denna rörelse, som om du andas genom pekfingrarna och utandningsluften forsar iväg i samma riktning som du pekar. Denna utsträckta position ska du behålla bara så länge som den känns levande och behaglig, högst en minut men gärna betydligt kortare – just bara så att du känner att du når riktigt långt ut.
   
3. Låt armarna falla till sidorna och vila där – utan att ändra axlarnas position. Du bör med en gång känna inuti axlarna att de så att säga har öppnats, lättats, blivit friare. Det kan kännas som något av en kittling i dem, ett behag som sprider sig så smått till skuldror, bröstkorg, kanske också nacke.
4. Vila i denna position en stund, känn efter hur det märks i axlarna.
5. Gör om övningen. En gång är ingen gång, två gånger är alla gånger. Du kan göra den så många gånger i följd som du vill, men jag tvivlar på att den gör så mycket skillnad efter andra eller tredje gången.

     Denna övning bör du ta för vana att göra i samband med föregående övning, så länge du känner att det gör märkbar skillnad i dina axlar. Den hjälper till att korrigera och förbättra din hållning. Du kan också göra den för sig själv, så ofta som du har lust – men helst blott till den grad att du känner tydlig effekt av den. Exempelvis är det en utmärkt form av stretch­ing när du suttit kurad över ett tangentbord eller pysslat med något smått och pilligt en lång stund.
     Det kan hända att axlarna inte vill ge med sig i denna övning, hur ofta du än upprepar den – då kan det vara en ytterligare hjälp att göra hela övningen liggande på golvet.
     Sträck ut armarna åt sidorna, i kontakt med golvet, och för sedan in dem till kroppen – ungefär som när man ligger i snön och gör änglar. Särskilt om axlarna varit väldigt hopsjunkna kan den liggande övningen förmå dem att inta en naturligare position.
(---)


Att förlänga andningen, som i ovanstående övning, gör den djupare – men inte självklart på det sätt som följande övning eftersträvar.
     En andning som ska stimulera qiflödet måste ske djupt ner i kroppen, vad som brukar kallas mag- eller bukandning. De flesta andas utpräglat med bröst­korgen, kanske till och med så högt som axlarna, vilket i regel innebär korta andetag och spänningar i hela skulderpartiet som inte vill ge med sig. Sådan andning brukar smitta kropp och sinne med en oro och osäkerhet, som är så långt från avslappning man kan komma.
     Det österländska idealet är i stället att andas med magen, till och med så lågt som dess botten. Naturligtvis är det ändå till lungorna som luften går, men det ska tydligt kännas i magandning att axlarna vilar medan buken rör sig med andetagen, som om det är ända ner dit luften förs. Samma sorts andning tillämpar exempelvis operasångare, för att det bär deras röster bättre, ger dem kraft att sjunga ut.
     Om man aldrig har andats med magen kan det vara ganska svårt att lära sig. Andningen är ju något kroppen ägnar sig åt alldeles omedvetet – dessutom dygnet runt, år efter år, så vanans makt är stor. Man plägar fortsätta att andas precis på samma sätt som man gjort förr. Här måste alltså kroppen läras om och en ny vana etableras. Räkna med att det tar tid, rentav åratal, innan magandningen sker utan att du behöver tänka på det. Det kräver självklart att du övar dagligen.
     Först måste du hitta till den låga and­ningen, i bukens nedre del. För det är följande övning den effektivaste metoden jag känner till. Ändå ska du räkna med att det tar tid innan du får det att kännas rätt.

1. Du kan såväl stå som sitta i denna övning, men i början är det nog bäst om du ligger ner, raklång som i flera av de ovanstående övningarna. När du lärt dig hitta till en djup magandning är det inte nödvändigt – då kan du problemfritt göra den här övningen även om du prome­nerar. Löst sittande kläder är en mycket god hjälp, i början förmodligen alldeles nödvändigt. Knäpp upp det som sitter åt, i synnerhet i magtrakten. Ju färre klädes­plagg desto bättre, ty även löst sittande plagg tenderar att hämma andningen, innan man är van.
2. Slappna av och ta några normala ande­tag, så att du går ner i varv.
3. Lägg handflatan på magen, ungefär mitt emellan naveln och skrevet. Du ska inte trycka handflatan mot magen, men den ska ha god kontakt. Observera att det är handflatans kon­takt som är det viktiga, inte fingrarna, som ska vara avslapp­nade och passiva. De stör annars övningens tydlighet.
4. Andas in och påbörja sedan en stillsam ut­andning. Du ska inte andas ut genom munnen, vilket i denna övning tenderar att göra andningen för hög, utan genom näsan.
5. Försök nu att med en plötslig, kraftig utandning stöta till handflatan som ligger på din mage, ge den en knuff blott genom din plötsliga utandning. Du ska inte stöta till med kroppen, inte alls röra höftpartiet, det är inifrån magen som stöten ska komma. I början sker det förmodligen genom en våg från bröstet och nedåt men med tiden ska stöten komma från magen direkt, och ingen annanstans. Det kan kännas knepigt att få till, de första gångerna, men snart har du kläm på det.
   
   
6. Andas in på nytt och gör om försöket. Kom ihåg att börja utandningen i lugn takt innan du stöter till, annars tenderar kroppen att bli för spänd och mot­strävig. Du bör göra om övningen tills du känner att du lyckas knuffa på handflatan inifrån magen, utan att resten av kroppen hjälper till märkbart.

     Den här övningen är avsedd just för att sänka andningen på en person som inte är van att andas med magen. När man lärt sig det är den inte längre nödvändig, även om det kan vara bra att testa den då och då, bara för att kontrollera att man andas så djupt ner i kroppen som man vill.
     Underskatta inte magandningens djup. Om du märker att du lyckas bra med handflatan mitt emellan navel och skrev är det bara bra om du flyttar ner den lite till och försöker på nytt. Om du kan andas ända nere i bukens botten, då har du öppnat din andning full­ständigt.