edan i sin allra första samman­drabbning, när han var blott 13 år, visade Musashi denna sturskhet och likgiltighet för etiketten. Det lär ha gått till så att hans far, själv en vid tiden aktad krigare, tog sin brådmogna son till en svärdsmästare, för att gossen av denne skulle lära sig såväl seder som svärdskonst. Men pojken granskade den ålderstigne mästaren, och tvivlade på att denne skulle kunna lära honom något av värde. När så mästaren yttrade några tillrättavisande ord om att spolingar borde känna sin plats och visa de äldre och kunnigare respekt, gjorde Musashi ett plötsligt utfall och drämde svärdsmästaren i huvudet med sin bokken, övningssvärdet av trä, innan någon hann ens lyfta på ögonbrynen. Det stod klart att Musashi inte gick att kuva under de gamla sederna.
     Vid andra dueller kunde han anlända sent – en gräslig oförskämdhet – för att genast vid ankomsten gå till angrepp, innan motståndaren hunnit slå förtrytelsen ur hågen till förmån för strategiskt kallsinne. Och när det förväntades av honom att reta upp alla genom att infinna sig sent till duellen, då hade han i stället valt att flera timmar före utsatt tid ta sig till platsen och gömma sig uppe i ett träd. På så vis låg han i bakhåll för den trupp som senare kom för att lägga sig i bakhåll för honom.


Musashi. Träsnitt av Utagawa Kuniyoshi 1852.

     Musashi kunde på många sätt förstöra mot­ståndarens sinnesnärvaro redan innan deras svärd korsades – inte olikt nutida amerikanska tung­viktsboxares föreställningar för den lystna pressen i veckor före titelmatchen. Säkert var Musashis största skymf mot sina kontrahenter den att han praktiskt taget alltid utkämpade duellerna med bokken, träsvärdet, i stället för att dra det blanka stålet. Bokken användes förvisso av många samurajer – men blott i den form av dueller som ideligen utspelades för att pröva krafter och kunskaper mot varandra i relativ vänskaplighet, där skada skulle undvikas. När Musashi även valde bokken i strid på liv och död, där han möttes av en motståndare med draget svärd, då var det svårt för den andre att inte känna sig såväl kränkt som skärrad. En sådan stor dos av oförskämdhet begås bara av den som har precis lika stor dos självförtroende. Vid ett tillfälle, när Musashi rodde i en eka till platsen för duellen, valde han till och med att använda den ena åran till vapen.
(---)

Visserligen är kapitlet om tomheten det ojämförligt kortaste i boken, men begreppet har ändå för såväl Musashi som de andra tänkarna inom den traditionella japanska krigskonsten en upphöjd betydelse. Denna tomhet, där sinnet utan ansträngning alltid gör det optimala och alltigenom naturliga, har sin källa i zen, den livsfilosofiska och inte särdeles religiösa formen av buddhism. Bara med tomt sinne kan man förnimma verkligheten såsom den egentligen är.
     Tomheten har både en andligt upphöjd och en konkret sida för samu­rajen. I striden ligger det största övertaget hos den som kan möta fienden med tomt sinne – utan planer eller ambitioner, vilka lätt blir grus i maskineriet och gör såväl reflexer trögare som im­provisation svårare. Den överlägsna krigaren ska inte ens vara fixerad vid överlevnad, vid att klara sig helskinnad, då sådant hopp snabbt göder sin motsats: rädslan, som får leder att stelna och sinnet att konstra sig.
     Den som för sitt svärd med tomhet i sinnet, kan parera och hugga utan att tänka på det. Rörelserna kommer naturligt, lika överraskande för såväl motståndaren som för svärdsmannen själv. Med västerländsk terminologi skulle man kunna säga att hela fäktkonsten förflyttas till förlängda märgen och blir rena reflexer. Det är med detta i sikte som krigskonstens utövare tränar sina rörelser igen och igen, med outtröttlig envishet. Varje teknik ska behärskas så väl att den varje gång utförs exakt likadant, utan att det kräver medveten kontroll.
     Tomhetens andliga sida handlar om samurajens livsideal, som närmar sig munkens – att förfina sin ande och få sinnet att sträcka sig mot det himmelska. Det är en central tanke i zen att varje väg, om man bara färdas tillräckligt långt på den, leder till samma mål. Det upphöjda, upplysta sinnelaget väntar i slutet på krigarens väg, liksom i slutet på konstnärens, hantverkarens och trädgårdsmästarens väg.
     För den samuraj som närmat sig tomhetens andliga väsen, blev svärdet alltmer ett verktyg som förlorat sin handgripliga betydelse. Hos den som ägde det allra högsta sinnelaget vilade därför svärdet ständigt i sin balja, striden övergick i en fred, som förankrad i sinnesfrid blev närmast orubblig.

(---)

(---)

Utan någon större respekt nämner Musashi ett par andra svärdsskolor. Kashima och Katori Shinto ryu, som får sina smällar av hans omdöme, existerar fortfarande i den japanska traditionella budon. Musashi retar sig på att svärdskonsten med dessa och andra skolor har blivit handelsvara, som bjuds ut av självutnämnda mästare och utformas för att locka sina köpare. Detta, menar han, gör dem falska och otillräckliga.
     Även idag är budo ofta till salu, långt utanför den japanska övärldens gränser. På uppvisningar och storordade reklam­affischer lockas proselyter, som ska betala sina av­gif­ter och ledas in i allt större hänförelse inför den kamp­konst och lärare de valt. Jag tycker nog att man inte så sällan ser exempel på detsamma som gjorde Musashi be­stört, och jag skulle våga sluta mig till en enkel regel för den okunniga konsumenten, som sätts att välja mellan alla dessa klubbar och stilar och lärare som erbjuds: de som gör minst för att imponera eller mystifiera, brukar vara de mest dugliga.
     Alltför ofta presenteras kampkonster som inget annat än en samling tekniker, om än aldrig så finurliga. Detta är otillräckligt. Även om Musashi kan vara nog så profan i sin attityd till svärdskonsten, betonar han på flera ställen nödvändigheten av att tränga på djupet, att se till helheten och inte låta sin anda snärjas av tekniker och rigorösa system.
(---)