Själva aikidoträningen är nog så klar i formen. En anfaller och en försvarar sig – den förra med grepp, slag eller något av stridskonsternas många redskap, den senare med aikidons undanglidande rörelser.
     Anfallsteknikerna är inte aikido. De kan vara lånade från andra kampkonster, eller helt enkelt grepp och slag som inte alls behöver ha odlats till en konst. Det är enbart försvaren som är aikido.
     Dessa försvar får inte heller utföras det minsta aggressivt, för att kuva en motståndare och nå seger. Om det finns en vinnare, säger aikidon, så är där i själva verket två förlorare. Aikidons tekniker ska kännetecknas av oändlig följsamhet, att milt leda den anfallande kraften förbi sitt mål och i bågar till ett harmlöst slut, där ingen tagit skada.
     De ska genomföras i en anda av fridsamhet, som om en strid aldrig ägde rum, och skydda såväl den anfallne som den anfallande från skador.
     Idealet är nära då en utomstående iakttagare är förvissad om att förloppet är uppgjort mellan anfal­lande och försvarare, att det verkar vara fusk. Nära idealet ska anfallaren aldrig under rörelsens förlopp uppfatta annat än att det går precis som önskat och avsett, att det som sker är precis vad anfallet från början syftade till.
     Ett gott sätt att beskriva aikido är att inte försöka avstyra ett anfall, utan att hjälpa det fram till sin full­bordan. Den som inte tränar aikido för att lära sig behärska sina egna rörelser, utan som ett sätt att hjälpa den anfallande till fulländning av sina, har säkerligen en långt gången grace i sitt utförande.
     Sålunda är det alldeles rimligt att i aikido tala om partner, inte motståndare. Aikidon ska vara båda trä­nande lika behjälplig.
     Likaså finns i ett sådant ideal ingen plats för tävling. Tävlingen förutsätter att den enes fördel är den and­res nackdel, att två perso­ner inte kan ha lika gott utbyte eller nå samma mål. I själva verket strävar kontrahenterna i en tävling efter att göra sin mot­ståndare så svag och klumpig som möjligt. En sådan inställning förstorar konflikter i stället för att lösa dem, härdar utförandet i stället för att mjuka upp det. Och gränsen för en människas utveckling bestäms helt och hållet av förmågan hos hennes motståndare. För aikido är den gränsen alldeles för snäv.
     Om båda tränande i stället samarbetar kan de hjälpa varandra att utvecklas långt förbi vad som tycktes vara deras förutsättningar.
     Man turas om. Först anfaller den ene, sedan den andre. Ett korrekt anfall förutsätter stor energi och kraftansamling, försvaret ska däremot ske i avslapp­ning och följsamhet. Den raka, okuvliga attacken möter ett undflyende försvar. Anfallets räta linje leds in i en båge, som tar slut precis där anfallet började. Kraften återvänder till sitt ursprung och ingenting alls har hänt.
     Väl utförd blir rörelsen inte alls en strid, utan en dans. En mjuk svängom utan krockar, utan kraft­mätning.

(---)

Aikidons tekniker är inte bara vid första anblicken som en labyrint. Armar går hit, ben går dit, händer vinklas och kroppen vrids åt ena eller andra hållet. Bara att styra sin egen kropp in i rätt rörelseschema kan tyckas lika omöjligt som den klurigaste koan. När det sedan blir fråga om att styra en annan människa – eller flera på en gång – i dessa banor, då är det nära till hands att suckande skaka på huvudet. Detta är väl ändå för mycket att hålla reda på?
     Ja, det är det. Om människan vore ett slags maskin, som måste programmeras och trimmas in på varje prestation hon skulle tillgodogöra sig, då blev aikidon snabbt en alltför omfattande ut­maning. Men människan är ingen maskin och aikido är inte något godtyckligt mönster av knepiga rörelser. Aikido är naturlighet och männi­skan har ända från sin tillblivelse en fast rot i det naturliga.
     Vi behöver alltså bara vara mottagliga för vår inre röst, vår inre visshet, för att genast kunna utföra aikidons rörelser lika självklart som om det varit vi själva som uppfunnit dem. Kan vi inte känna denna instinkt för vad som är det riktiga, om denna inre kompass inte alls ger något utslag under aikido­träningen – då är vi från början på fel spår och ingen flit, ingen ansträngning i världen kan kompensera för det.



     Människans rot i det naturliga, hennes inre kom­pass och osvikliga känselspröt, är hennes centrum. Detta heter på japanska tanden (kinesiska: dan jen) eller seika no itten, och befinner sig mitt i kroppen, vid magens botten, ungefär tre fingerbredder nedanför naveln. Samma punkt är också kroppens tyngdpunkt.
     I den indiska mystiken talas om sju chakra, kraft­punkter i människans kropp – från könet upp till skallens topp. Chakra betyder egentligen "hjul" och står vart och ett för sin särskilda egenskap. Tanden är den andra punkten nedifrån i detta schema och kallas i Indien svadhishthana.
     Skrivtecknen för tanden betyder dels navel och dels risfält. Alltså navelns risfält – ett uttryck för en väldig mängd livskraft. Ändå är det inte naveln som är centrum, utan en punkt några centimeter nedanför den, inuti kroppen. Punkten kallas också ki kai tanden, "ett hav av ki". Seika no itten betyder "den enda punkten". På svenska kan vi enklast tala om "cent­rum". Detta centrum är för nybörjaren lika svår att föreställa sig som att förnimma. Därför är det av yttersta vikt för den tränande att från början försöka stimulera sin ki och förnimmelsen av sitt centrum – de två leder till varandra. Tanden är havet av ki, den outsinliga källan till livsenergi och det "munstycke" som ki tenderar att flöda till och från. Ju mer man koncentrerar sig på sin ki, desto tydligare förnimmer man sitt centrum, och ju mer man koncentrerar sig på sitt centrum desto starkare blir kiflödet.
     Inom aikidon är detta centrum i första hand dels utgångspunkten för balans och stadga – såsom krop­pens tyngdpunkt, och dels den källa som ki mest av allt flödar genom. När man koncentrerar sig på sitt centrum blir man stadig, rörelserna blir kraftfulla och osvikliga och man flödar av ki. Det kommer förstås med tiden.

(---)

I Sverige satte aikidon igång 1961, på ett café på Kungsgatan i Stockholm. Dessförinnan hade jujutsu och judo tränats under lång tid, om än i mycket blygsam skala.
     Allra först med budo på svensk plan var Viking Cronholm, en boxare från Stockholm som till­bringade flera år runt sekelskiftet i USA och Syd­afrika. Där stiftade han bekantskap med den märkliga japanska kampkonsten jiu-jitsu (en äldre västerländsk stavning av jujutsu), förmodligen den stil som Jigoro Kano, judons grundare, lärde ut. 1907 startade Cron­holm träning i Fäktklubbens lokal på Smålandsgatan och fick bland sina första elever konstnären Bruno Liljefors och författaren Hasse Zetterström. Året därpå gav han ut den lilla boken "Jiu-jitsu tricks", som fram till 80-talet har publicerats i 34 upplagor. Han undervisade också flitigt poliser, fångvårdare och mi­litärer runt om i Sverige under seklets första hälft. Han dog 1961, 86 år gammal.
     Fast det förmodligen är från Jigoro Kano som grunderna till Viking Cronholms jiu-jitsu kommer, dröjde det till 50-talet innan judo började utövas i vårt land. En judoinstruktör från Paris, Jean Vacha­ropoulus, som kom till Stockholm 1954 och började propagera för sporten med uppvisningar och träning, beklagade sig över att man bara tränade jiu-jitsu i Sverige. I Frankrike och flera andra länder i Europa hade judo redan blivit en stor sport.



     Två år senare, 1956, bildades Sveriges första judo­klubb – Hie Gou i Göteborg. Året därpå var det Stockholms tur genom Gerhard Gosen. Dick, som vännerna kallade honom, hade tränat judo sedan 1949 i sitt hemland Holland och fått första dangraden. 1957 var han igång med judoträning i Djurgårds­brottarnas lokal på Döbelnsgatan 97. På dagarna putsade han fönster för att få ekonomin att gå ihop. Han bodde i Bollmora och brukade ta sin moped till och från träningarna. Gosen bedrev träningen som en affärsrörelse, den fick namnet Stockholms Judo och Jiu-Jitsu Skola och hamnade sedermera på Skåne­gatan. Gosen hade även bekantat sig en smula med karate i sitt hemland och i Frankrike, så också det övades en del i hans klubb.
     Jan Hermansson var sjutton år när han 1959 bör­jade träna judo för Gosen. Snart fick han tjänstgöra som dennes assistent – hålla reda på närvaro och medlemsavgifter, och ta hand om träningen när Gosen var iväg på någon av sina självförsvarskurser för fångvårdare. Efter ett träningspass på Skånegatan hamnade de två på ett café på Kungsgatan och Gosen visade en bok han hittat i Frankrike.
     Omslaget pryddes av ett foto på en utsträckt arm, som tillhörde Kisshomaru Ueshiba. Boken handlade om aikido. Jan och Gosen bläddrade i boken och grunnade på hur de där märkliga aikidoteknikerna månde kunna utföras. De började pröva sig fram så smått i träningslokalen och tittade på åttamilli­metersfilmer från Frankrike där Minoru Mochizuki visade upp sin aikido.

(---)