arriba.se - böcker

Aikido - den fredliga kampkonsten, av Stefan Stenudd.

Aikido
Den fredliga kampkonsten


av
Från 133:-

Några avsnitt ur boken



Ingen motståndare, ingen strid

Själva aikidoträningen är nog så klar i formen. En anfaller och en försvarar sig – den förra med grepp, slag eller något av stridskonsternas många redskap, den senare med aikidons undanglidande rörelser.

     Anfallsteknikerna är inte aikido. De kan vara lånade från andra kampkonster, eller helt enkelt grepp och slag som inte alls behöver ha odlats till en konst. Det är enbart försvaren som är aikido. Dessa försvar får inte utföras det minsta aggressivt, för att kuva en motståndare och nå seger. Om det finns en vinnare, säger aikidon, så är där i själva verket två förlorare.

     Aikidons tekniker ska kännetecknas av oändlig följsamhet, att milt leda den anfallande kraften förbi sitt mål och i bågar till ett harmlöst slut, där ingen tagit skada. De ska genomföras i en anda av fridsamhet, som om en strid aldrig ägde rum, och skydda såväl den anfallna som den anfallande från skador.

     Idealet är nära då en utomstående iakttagare är förvissad om att förloppet är uppgjort mellan anfallande och försvarare, att det verkar vara fusk. Nära idealet ska angriparen aldrig under rörelsens förlopp uppfatta annat än att det går precis som önskat och avsett, att det som sker är precis vad anfallet från början syftade till.

     Ett gott sätt att beskriva aikido är att inte försöka avstyra ett anfall, utan att hjälpa det fram till sin fullbordan. Den som inte tränar aikido för att lära sig behärska sina egna rörelser, utan som ett sätt att hjälpa den anfallande till fulländning av sina, har säkerligen en långt gången grace i sitt utförande. Sålunda är det alldeles rimligt att i aikido tala om partner, inte motståndare. Aikidon ska vara båda tränande lika behjälplig.

     Likaså finns i ett sådant ideal ingen plats för tävling. Tävlingen förutsätter att den enes fördel är den andres nackdel, att två personer inte kan ha lika gott utbyte eller nå samma mål. I själva verket strävar kontrahenterna i en tävling efter att göra sin motståndare så svag och klumpig som möjligt. En sådan inställning förstorar konflikter i stället för att lösa dem, härdar utförandet i stället för att mjuka upp det. Och gränsen för en människas utveckling bestäms helt och hållet av förmågan hos hennes motståndare.

     För aikido är den gränsen alldeles för snäv. Om båda tränande i stället samarbetar kan de hjälpa varandra att utvecklas långt förbi vad som tycktes vara deras förutsättningar.

     Man turas om. Först anfaller den ena, sedan den andra. Ett korrekt anfall förutsätter stor energi och kraftansamling, försvaret ska däremot ske i avslappning och följsamhet. Den raka, okuvliga attacken möter ett undflyende försvar. Anfallets räta linje leds in i en båge, som tar slut precis där anfallet började. Kraften återvänder till sitt ursprung och ingenting alls har hänt.

     Väl utförd blir rörelsen inte alls en strid, utan en dans. En mjuk svängom utan krockar, utan kraftmätning.

Osensei Morihei Ueshiba.      Det är också viktigt i aikido att inte se teknikerna som kontringar, som reaktioner på plötsliga attacker. Teknikerna är bågar och spiraler som ständigt rör sig inuti den tränande – och i rummet omkring denne. Det är ungefär detsamma som att dansen gömmer sig i musikens melodi och rytmer. Vad den anfallande gör är helt enkelt att bjuda upp.

     Rörelserna kommer alldeles naturligt av att musiken alltid finns där, och av att partnern tar det inledande steget.

     Aikidons musik är flödet av energi, en rörelse som alltid är närvarande i vårt levande kosmos. Om inte rörelse fanns skulle inget liv finnas. Liv är rörelse, existens är rörelse. Aikidon öppnar sig för denna tillvarons ständiga rörlighet och gör den till sin. Teknikerna ska vara lika naturliga som naturens fundamentala rörlighet.

     Denna rörlighet är harmonisk. Väldiga himlakroppar spinner om varandra i ellipser, atomer vibrerar i det obegripliga tomrummet, hundratals djurarter passerar runt och om varandra i en enda liten träddunge. Det händer förstås att de slår ihop, med eller utan avsikt, men varje sektor av naturen kännetecknas främst av en balans, en friktionsfri ordning mellan alla tingen. Det till synes slumpmässiga mönstret av alla små rörelser strävar ständigt mot frid och lugn, hur tät ansamlingen än är.

     Allting rör sig, alltid. Därför är det ingen som börjar, inte heller någon som slutar. Virvlarna av rörelse är oavbrutna, ständigt och överallt flödande. I aikidoträningen sker blott det att två personer stundtals manifesterar dem. Inte kan det finnas någon vinnare eller förlorare, inte heller någon initiator, i detta kontinuum! Vad som skett är blott att angriparen har försökt förbryta sig mot den naturliga, harmoniska rörligheten, och bör därför milt ledas tillbaka till den.

     Att söka konflikt är att gå vilse i naturens rörlighet – det är bara möjligt när man spårat ur sin egen naturliga rörlighets räls. Aikidons tekniker har inget annat syfte än att leda den vilsna tillbaka till den egna rälsen.

     Rätt sätt att utföra aikidotekniken är i andan av att den redan genomförts. Eftersom det endast handlar om att återföra partnern till det naturliga tillståndet, finns blott två punkter: före, när allt var som det skulle, och efter, när allt åter är som det ska. Precis som när man ger en stödjande hand åt den som snubblar, eller väcker den som nickat till. Varje gång rörelsen börjar är den redan utförd. Då finns förstås inget sätt att avbryta den.

     Den naturliga rörligheten är allomfattande och allsmäktig. Att förbryta sig mot den, till exempel i en attack, är därför oändligt ansträngande. Men att styra attacken tillbaka till harmonin är enbart vilsamt. Den som angriper en harmonisk människa försöker störta naturens ordning, det kan inte lyckas. Den person som avstyr angreppet och återför balansen hos sin angripare, gör inget annat än följer naturlagarna och kan därför inte misslyckas.

     Det gäller bara att inse detta, och sedan leva det.

(---)


Tanden

Tanden – kroppens centrum

Aikidons tekniker är inte bara vid första anblicken som en labyrint. Armar går hit, ben går dit, händer vinklas och kroppen vrids åt ena eller andra hållet. Bara att styra sin egen kropp in i rätt rörelseschema kan tyckas lika omöjligt som den klurigaste koan. När det sedan blir fråga om att styra en annan människa i dessa banor, eller flera angripare på en gång – då är det nära till hands att suckande skaka på huvudet. Detta är väl ändå för mycket att hålla reda på?

     Ja, det är det. Om människan vore ett slags maskin, som måste programmeras och trimmas in på varje förmåga hon skulle tillgodogöra sig, då bleve aikidon snabbt en alltför omfattande utmaning. Men människan är ingen maskin och aikido är inte något godtyckligt mönster av knepiga rörelser. Aikido är naturlighet och människan har ända från sin tillblivelse en fast rot i det naturliga.

     Vi behöver alltså bara vara mottagliga för vår inre röst, vår inre visshet, för att genast kunna utföra aikidons rörelser lika självklart som om det varit vi själva som uppfunnit dem. Kan vi inte känna denna instinkt för vad som är det riktiga, om denna inre kompass inte alls ger något utslag under aikidoträningen – då är vi från början på fel spår och ingen flit, ingen ansträngning i världen, kan kompensera för det.


Träning i Brandbergen.

     Människans rot i det naturliga, hennes inre kompass och osvikliga känselspröt, är hennes centrum. Detta heter på japanska tanden (kinesiska: dan jen) eller seika no itten, och befinner sig mitt i kroppen, vid magens botten, ungefär tre fingerbredder nedanför naveln. Samma punkt är också kroppens tyngdpunkt. I den indiska mystiken talas om sju chakra, kraftpunkter i människans kropp – från könet upp till skallens topp. Chakra betyder egentligen "hjul" och står vart och ett för sin särskilda egenskap. Tanden är den andra punkten nedifrån i detta schema och kallas i Indien svadhishthana.

     Skrivtecknen för tanden betyder dels cinnoberröd och dels risfält, alltså det cinnoberröda risfältet. Eftersom ris är näringsmedlet framför andra i hela denna del av världen står det i sig för livsenergi, ett helt fält ännu mer av den varan, och om det är rött som om det glödde – likt den gnistrande röda kristallen cinnober – då blir detta ett uttryck för en väldig mängd livskraft.

     Centrum för denna kraft är en punkt några centimeter nedanför naveln, inuti kroppen. Punkten kallas också ki kai tanden, ett ”hav av ki" i detta cinnoberröda risfält, eller seika no itten som betyder "den enda punkten". På svenska kan vi enklast tala om "centrum".

     Detta centrum är för nybörjaren lika svår att föreställa sig som att förnimma. Därför är det av yttersta vikt för den tränande att från början försöka stimulera sin ki och förnimmelsen av sitt centrum – de två leder till varandra. Tanden är havet av ki, den outsinliga källan till livsenergi och det "munstycke" som ki tenderar att flöda till och från. Ju mer man koncentrerar sig på sin ki, desto tydligare förnimmer man sitt centrum, och ju mer man koncentrerar sig på sitt centrum desto starkare blir kiflödet.

     Inom aikidon är detta centrum i första hand dels utgångspunkten för balans och stadga, såsom kroppens tyngdpunkt, och dels den källa som ki mest av allt flödar genom. När man koncentrerar sig på sitt centrum blir man stadig, rörelserna blir kraftfulla och osvikliga och man flödar av ki. Det kommer förstås med tiden. Alla rörelser i aikido börjar från tanden och leder i bågar och spiraler tillbaka dit. Tydligast visas det i svärdshugget.

     Det japanska svärdet, katana, fattas med båda händerna. I grundpositionen håller man svärdet framför sitt centrum, med svärdsspetsen pekande mot partnerns ögon (noga räknat mot vänsterögat). Vinkeln är inte särskilt brant, eftersom svärdet är böjt uppåt och partnern är på ett större avstånd än vid vapenlös träning. När man sedan hugger, lyfter man svärdet i en båge ovanför huvudet, från centrum, och hugger sedan i en utsträckt båge, tillbaka till centrum. Vid draget uppåt andas man in till sitt centrum, vid hugget andas man ut från det.

     Det är sällan lika tydligt som i svärdshugget, men alla rörelser i aikido har samma förlopp – från centrum i en båge tillbaka till det. Om man i sin rörelse tappar denna länk med sitt centrum blir tekniken svag och osäker, oftast helt misslyckad. Tanden är på så sätt som ett rättesnöre, ett ständigt närvarande facit för aikidoteknikerna. Sedermera blir tanden mycket mer än så.

     Det lär vara så att man inom psykiatrin resonerar en del om att centrera sig, återfinna sitt centrum. Där syftas på den vilsenhet som kan drabba oss, eftersom tillvaron onekligen är mycket större och mycket krångligare än vi i alla lägen orkar hantera. Människor i sinnesförvirring förlorar den känsla av rotverk, av stadga, som skulle ge dem chansen att återhämta sig efter emotionella stormar. De måste lära sig att liksom slå sig ner inuti sig själva, att skala bort allt mentalt gytter tills de når ner till en ren och stadig upplevelse av vem de är i grund och botten. Vi behöver kunna skaka alla distraktioner av oss och finna att vi förblir oss själva, genom emotionella oväder och förändringens piskande vindar.

     Människans centrum i österländskt tänkande är ungefär detsamma. I mitt väsens själva kärna råder ingen tvekan – jag finns till och jag förblir, genom alla äventyr och omvälvningar. Till skillnad från psykiatrin är dock detta centrum inte bara en mental terapi eller koncentrationsövning. Tanden är i allra högsta grad konkret – en kärna i magens botten, lika påtaglig som hjärtats slag i bröstet. För österlänningar är detta centrum ren verklighet.

     Se på små barn som just lärt sig gå, de skjuter fram magen likt sumobrottare och tar sina kliv med samma tyngd, samma koncentration på sitt centrum. Det händer förvisso att människor, när de blir äldre, tappar kontakten med sitt centrum. Den omedelbara effekten är dålig balans och svaghet i rörelserna, men därefter måste följa en tilltagande sinnenas förvirring. Tyvärr lever många hela sina liv på så vis.

     Om man övar sig i att förnimma sitt centrum i magens botten och tar stöd i det, vad helst man gör, då växer vissheten om ens eget väsen. Man återvinner kontakten med sig själv, tryggheten i att både veta att man finns till och sedan bättre och bättre lära känna vem man är. Vägen till självinsikt går genom tanden.

     I aikidoträningen koncentrerar man sig ständigt på sitt centrum, så att det mer och mer blir initiator och motor i rörelserna. Denna fysiska övning av tanden får också en psykisk motsvarighet. Ju mer man genom träningen bekantar sig med sitt centrum, desto mer känner man också ett sinnenas centrum. Man slår så att säga rot i tillvaron och löper allt mindre risk att tappa den fysiska eller den psykiska balansen.

     Det är genom sitt centrum som man blir hel och vinner en självkänsla som inte bygger på framgångar eller erövringar – och därför inte rubbas av motgångar eller nederlag. Denna självkänsla är helt enkelt det raka, uppenbara konstaterandet: jag är den jag är.

     Om jag tvingades att välja ut en faktor, ett element ur aikidon som allra viktigast – då skulle det utan tvekan bli tanden, människans inre centrum. Det finns i hela aikidon inget viktigare. I träning med partnern är det alltså väsentligen två tanden som samverkar och genom aikidons principer ska ledas till harmoniska uttryck, varför de tränandes främsta uppgifter måste vara att ömsesidigt stimulera varandras centrum, hjälpa varandra att hitta och uppleva sitt centrum, sedan att alltmer förmå uttrycka det.

Jan Hermansson, 6 dan, gör sankyo på två.


© Stefan Stenudd, Arriba 1992, 1998, 2010
ISBN 978-91-7894-037-0 (Hft.)    286 sidor, illustrerad
Cirkapris 260:-  www.pris: från 133:-


Köp boken här:
Vill du beställa boken på Internet? Billigast är det genom Internetbokhandlarna. Länkarna leder direkt till rätt sida hos dem.



Pris 135:- (+ porto 0-19:-)


Pris 147:- (+ porto 0-19:-)


Pris 133:- (+ porto 29:-)